Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Vi lämnade språket vi kunde viska och sjunga på"

/

Iso Porovic, regissör och skådespelare, flykting från Bosnien:

Annons

Visst finns det en osynlig nation som inte har sina statsgränser? Denna nation är flyktingar.

Nationalitet spelar ingen roll för dem, utan endast deras öde. De är som några moln i molnhimlen. Det är en osynlig kontinent som finns och som kommer att finnas länge. Det är en krets av människor som har sitt eget sätt att kommunicera, sin gemensamma livsfilosofi som de inte nått med en överenskommelse, utan genom deras flykterfarenhet.

Det mest typiska i denna erfarenhet är inte den som man får genom anpassning till de nya förutsättningarna, genom att på nytt påbörja livet. Deras primära erfarenhet är en erfarenhet av att slutgiltigt förlora sitt hemland. Denna förlust av hemland känns för många som något slags andlig/själs funktionshinder.

Att fly är ett attraherande tema för samtal, diskussioner och debatter och samtidigt ett oerhört plågsamt erfarande i en människas liv. Det är en icke-förlikande klyfta mellan människans själ och födelseort, mellan självet och dennes sanna hem, vilket skapar en ogenomtränglig sorg. En frustration som åsamkar själförfrämligande. Exil känns för många som ett tillstånd av slutlig förlust.

Jag har själv upplevt det fyra år långa blodiga kriget. Flera av mina barn, som var små då, upplevde ett fasansfullt krig. Min fru upplevde också nästan allt som en ett sådant skräckinjagande krig kunde kasta på en. Många av våra nära släktingar dödades. Många sårades. Många möttes av det hårda och brutala ödet.

Och vi lämnade allt. Lämnade våra närmaste: föräldrar, syskon, vänner. Och de döda, också. Vi lämnade vårt modersmål. Det språket på vilket vi kunde obehindrat viska och sjunga på. Som vi kramades med. Och våra mammor sjöng vaggvisor på.

Från en kant av Europa kom vi till det andra kanten. Till Sverige. På en och samma gång blev vi både utvandrarna och invandrarna. Man blev väl mottagen av en del människor. Blev stöttad av de andra. Hjälpt av de tredje. Och allmänheten verkade glada av att vi var här.

Människor från Peru, Iran, före detta Jugoslavien, Finland, Turkiet och alla andra som bodde här kände sig som en del av samhället och var accepterade som en del av samhället av nästan alla.

Och så blev det mer och mer acceptabelt att etikettera alla invandrare som brottslingar och ett pack med nertryckande värderingar. Vad hände?! Fler och fler förändrade plötsligt sina åsikter (eller bekände färg). De slog där det gjorde mest ont. Hatet började kännas i luften. Många blev rädda.

Man satsar allt på att bli en nödvändig del av det samhälle man lever i. Kompromissar med sig själv, med sitt liv. Så småningom vacklar ens identitet. Vem är jag? Vilka är egentligen de andra som bor här? Kan man lita på dem? Åh, man blir rädd!

Det enda man kunde göra var att rota sig ännu djupare i denna svenska jord, samtiden, värderingar.

Trots allt förblev vi främlingar för det främmande landets människor och under tiden blev vi främlingar på vår egen planet, vårt hemland.

De som kommer nu, som flyr sina länder, flyr den nakna kamp för livet där heder, principer och övertygelser utsatts för frestelser: tortyr, fattigdom, ohälsa, död och osäkerhet. Många av flyktingarna är säkert fullt medvetna om alla svårigheter som väntar på dem. Och den ovälkomnande attityd de kommer att mötas med av en stor del invånare i detta land.

Men de måste veta också det att det är bara en del av det svenska samhället. För att den andra delen, den starka delen, består av humanister med empati. Moraliska, öppna och trygga människor som är redo att göra allt för att de ska känna sig trygga och respekterade för det de är. Och denna andra delen är det sanna Sverige.

Från en historisk synvinkel är vi alla – människor och nationer – ättlingar av antigen olyckliga personer (fördrivna personer/flyktingar ), eller av tyranner (krigare, inkräktare, rånare, brottslingar, produkter av etniska rensningar eller starka/aggressiva härskare och härskarnationer) eller ättlingar av de som sökte ett bättre, mer framgångsrikt och lyckligare liv.

Vi är, alltså, alla nya, de som en gång kom, nybyggare i en historisk tid.

Nybyggare så in i Norden!

Mer läsning

Annons