Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Jag känner mig ganska ensam i det här"

/
  • Jannice Nygren Thelander, Söråker, vill ha kontakt med andra föräldrar till barn i behov av särskilt stöd och hjälp.
  • På Ala skola kommer i höst tio procent av eleverna att vara i behov av särskilt stöd och hjälp.
  • Jannices son ska gå på Arenaskolan i höst, en lösning som innebär att han får långa resor, men bättre skolmiljö.

Till hösten är det ovanligt många elever som har behov av extra stöd och hjälp i Timrå kommun.
Jannice Nygren Thelander, Söråker, är mamma till två barn med autism och ADHD, det äldsta ska börja på Arenaskolan till hösten eftersom det saknades lokaler på Ala.

Annons

Vi träffas hemma i köket i villan, som ligger inte långt från Ala skola, där Jannices äldsta son skulle ha börjat till hösten.

Ala skola rymmer årskurserna 6-9, och sonen skulle ha börjat i sexan där, men hans funktionshinder gör att skolans lokaler inte räcker till.

Hittills har han haft ett eget rum på Söråkers skola att arbeta i när hörsel- och synintrycken blir för många.

– De möjligheterna kommer inte att finnas på Ala skola. Då måste han byta klassrum för varje ämne och det kommer han inte att klara av, säger Jannice.

Nu ska han börja på Arenaskolan i stället, som egentligen är en skola från årskurs 7-9. Där ska sonen få dela klassrum med två andra elever, alla med var sin pedagog eller assistent.

– Jag är nöjd med att vi förhoppningsvis har lyckats hitta en långsiktig lösning för honom. Han har ju väldigt svårt med uppbrott och förändringar och på Arenaskolan fick vi en väldigt bra lokal. Samtidigt så ska han ju resa nu, det är ju också en mycket större skola, säger Jannice.

I Timrå kommun är det just nu väldigt många elever som är i behov av hjälp och stöd, på olika sätt. Bara på Ala skola är det 10 procent. Det kan handla om neuropsykiatriska funktionshinder men också om annat stöd. För Jannice kom den informationen som en chock, hon har alltid känt sig helt ensam i sin kamp för barnen i skolan.

– Jag blev förvånad. Jag visste att det fanns fler barn, men jag visste inte att det var så här många. För min egen skull så skulle jag vilja komma i kontakt med andra föräldrar för att kunna utbyta erfarenheter. Och när mina pojkar fick sina diagnoser så var ju deras fråga: Är vi ensamma? Men tydligen så finns det många, säger Jannice.

Nu vill hon gärna komma i kontakt med andra föräldrar till barn med särskilda behov.

– För att få utbyta erfarenheter, jobba tillsammans och att barnen vet om att de inte är ensamma om det här. Jag känner mig ganska ensam i det här, säger hon.

Hon betonar att alla rektorer, lärare och pedagoger har gjort allt för att se till att hennes son ska få det bra i skolan. Men hon har också blandade känslor inför det som kallas integrerad skolgång där alla barn, oavsett behov, ska gå tillsammans.

– Fram tills nu så tycker jag att det har fungerat bra. Men nu blir han tolv år och klyftan växer mellan honom och de andra. Jag vet inte hur mycket man ska kräva av de andra eleverna, att de ska anpassa sig till hans behov när inte ens vuxna riktigt kan förstå hans svårigheter.

Mer läsning