Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sprider guldkant för barnfamiljer

Mona Christmansson har jobbat sammanlagt 17 år som biträde i en guldsmedsaffär. Hon trivdes med sitt jobb, men omständigheter i livet gjorde att hon för tio år sedan bytte bana och blev barnledare i Hässjö, Tynderö och Ljustorps pastorat.

Annons
Där har hon fortsatt att sätta guldkant på tillvaron för alla de barnfamiljer som varje vecka besöker Öppna kyrkis. Men hon var långt ifrån en oerfaren barnledare när hon började.
-Jag bodde i Torpshammar under många år. 1975 gick en av mina pojkar på Kyrkans barntimma, som det hette på den tiden. En dag när jag kom för att hämta honom bad barnledaren mig om hjälp och på den vägen är det. Jag trivdes fantastiskt bra och jobbade där under tolv år med miniorer, juniorer och ungdomar. Det var underbart! säger Mona med ett varmt leende.
Mona flyttade sedan till Sundsvall där hon fortsatte arbetet med barn samtidigt som hon under en tid jobbade i blomsteraffär.
-Jag är ingen florist men det heter ju att blommor och barn skapade Gud och därför trivs jag så bra med det jag gör. Jag fick den stora förmånen att jobba med en duktig församlingsassistent och kantor i Skönsmons församling. De gav mig mycket inspiration och vi håller fortfarande kontakt och utbyter idéer och erfarenheter.
Det märks ändå att Mona har de gröna fingrarna kvar. Hon har bara bytt ut de växande blommorna mot att få barn i alla åldrar att växa.
-Det är livet självt att jobba med barn, menar hon och fortsätter: Jag brukar säga till mina arbetskamrater att jag har det roligaste jobbet som finns. Det är härligt!
Mona poängterar starkt hur viktigt hon tycker verksamheten är.
-Barnen är våran framtid. Kyrkan ska värna om de unga familjerna och välkomna dem på ett kul och mysigt sätt. Det är en socialt viktig uppgift kyrkan har att ge möjligheten för föräldralediga att mötas och prata om såväl stora som små ämnen. Det är en grogrund för ett bra socialt nätverk. Föräldrar träffas, barnen leker och känner sedan igen varandra när de börjar på dagis och skola.
Jenny Olsson har bott i Ljustorp i 5 år. När hon födde lilla Rebecca, nu 6 månader, började hon gå på Öppna kyrkis i Söråker.
-Jag har kompisar som går där med sina barn. De tyckte det var roligt att träffa andra. Sedan började jag här i Ljustorp, berättar hon.
Öppna kyrkis i Ljustorp startades upp på initiativ av Mona 2000.
-Mona är ju en eldsjäl utan dess like. Barnen ser fram emot tisdagarna och brukar få vara hemma från dagis då, säger Lars Nordin, pappa till Erik snart 3 år och Viola 5.
-Nu är Öppna kyrkis en självklar mötesplats för alla föräldrar som är hemma med sina barn, säger Cecilia Englund, mamma till treåriga Egon, och fortsätter: Det har blivit så viktigt att även om några av oss ha börjat jobba försöker vi ta oss hit så ofta vi kan.
När mamma Cecilia jobbar brukar Egon ta med sig sin mormor i stället. Men just den här veckan kunde mamma följa med och på frågan om vad som är bäst med kyrkis blev svaret denna dag att leka i snöhögarna.
-Jag trodde aldrig det skulle bli så här bra väder, det var ju över 20 grader kallt hemma i morse, säger Lars när Mona kommer ut till pulkbacken.
-Ja, nån däruppe måste gilla mig, skrattar hon och pekar upp på den klarblå marshimlen.
Det går inte att ta miste på Monas entusiasm när det gäller kontakten med människor och hon tycker möten är viktiga.
-När jag jobbade i guldsmedsaffär fick jag lära mig hur viktigt det var att se kunden och hälsa på alla när de kom in i affären oavsett om man stod upptagen med något annat, berättar hon.
Den lärdomen har hon tagit med sig även till Öppna kyrkis, för det handlar om att respektera andra människor och få dem att känna sig viktiga. I guldsmedsaffären är det kunden som är viktig, på Öppna kyrkis är det barnen och deras föräldrar, dagmammor, far-eller morföräldrar. Mona står alltid och välkomnar stora som små innan sångsamlingen börjar.
-Det är fantastiskt att se de små rackarna som knappt kan sitta upp själv, sitta där i ringen och klappa sig på knäna innan vi ens börjat sjunga, skrattar hon. Mona berättar om Erik Nordin i Ljustorp som bara var några dagar gammal när han första gången besökte kyrkis. Solskenshistorierna har blivit många med åren.
-Det är de små sakerna som är viktiga. Känslan man fylls av när ett barn säger "Jag vill sitta bredvid dig, Mona" eller när de kommer och vill ha en hejdå-kram och puss innan de går hem.
-En gång kom en liten pojke fram till mig och tyckte så synd om mig för att jag inte hade någon TV. Det är ju lätt att tro att jag bor i de här lokalerna. Jag är ju här när de kommer och kvar när de går.
-Min son var så besviken när det var lov för att inte Mona var hemma på hela veckan, berättar en mamma som, liksom Mona, uppskattar den mysiga och trevliga gemenskapen som genomsyrar det Öppna kyrkis.
En annan mamma kommer ihåg en kyrkisavslutning vid Holmöbrygga när dåvarande prästen deltog. Efter korvgrillningen skulle han bjuda på efterrätten. En liten flicka blev förtjust och ropade till sina kyrkisvänner: "Skynda er och kom! Plätten bjuder på glass!" varpå en pojke tillrättavisade: "Det heter inte plätten. Det heter pesten...". Den dåvarande prästen föredrog att bli kallad det förstnämnda.
Fyraåriga Natalie tycker bäst om spökena på kyrkis, men hon förklarar lugnande att Kyrkis-Monas spöken bara är ett par vita strumpor som inte alls är farliga.
-Spökena är ett moment som jag får tuff påbackning av de flesta barnen om jag hoppar över, avslutar Mona innan hon får en kram av en flicka som tidigare gått på Öppna kyrkis i Tynderö. Mona skiner upp och det märks i hela rummet att hon tycker att det är just de små sakerna som är viktiga.
Susanne Elfström

Mer läsning

Annons