Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sven Jansson: Harry var Dagbladets ikon i Timrå

/

Annons

Harry Sundqvist från Fagervik var Dagbladet/Nya Samhällets ansikte i Timrå kommun. Han var mer än så – han var en ikon för arbetaretidningen i arbetarkommunen Timrå.

I många år, i alla väder och på nästan alla förekommande föreningsmöten och nämndsammanträden dök han upp med sin Rolleiflex på magen, sin portfölj i den stora näven och sitt anteckningsblock i kavajfickan.

De flesta Timråbor som idag är i pensionsåldern har någon gång stått framför Harrys kamera eller svarat på hans frågor.

Det må vara att man just vunnit en korvring från Lundkvists chark på Dagbladets gåbingo, upplevt en mindre dramatisk soteld på Solbacka eller avslutat årsmötet i IOGT-logen Segerns Banér på Stenhammaren.

Harry var med där det hände. Han representerade lokaltidningens styrka och kvalitet genom att varje dag ge Timråborna ett kvitto på vad som tilldragit sig i den egna lilla tillvaron.

Han var där med kameran. Håret kunde stå lite på ända och vara tilltufsat efter snabba förflyttningar mellan olika möten och aktiviteter. Det gick att slarva med frisyren men det var viktigt att noggrant anteckna alla medverkandes namn med rätt stavning.

Han var modern, snabb och effektiv i verkställandet av det journalistiska fältarbetet innan han skyndade vidare för att hinna klistra igen det förtryckta kuvertet med Dagbladet som adressat och lämna det till chauffören på Fagerviksbussen för vidare ilbefordran till tidningens brevlåda på busstationen i den stora staden.

I brevet låg den oframkallade filmrullen från Rolleiflexen, inrullad i en fullskriven matsedel som Dagbladets manuspapper hette på den tiden. Gummiband runtom. Det hände en del dagar att det kom tio sådana kuvert med Fagerviksbussen.

Harry Sundqvists bästa tid som Dagbladets man i Timrå var nog 1960-talet. Föreningslivet sjöd av liv. Det gjorde inte Fagerviksfabriken, där Harry arbetat hela sitt liv.

Fabriken var på väg att läggas ner och Harry Sundqvist fick mer tid att jobba för Dagbladet. Han var själv i 50-årsåldern, mitt i livet och full av energi.

Själv började jag min yrkesbana vid denna tid. Jag inledde med uppdraget att varje dag hämta den produktive Harrys försändelser i Dagbladets brevlåda på den västra gaveln på busstationen i Sundsvall.

Att hämta in nyheterna från Timrå var för övrigt förenat med viss fara under en kort period då busstationens rödbrusiga busar var förgrymmade över något ofördelaktigt som skrivits om deras kollektiv i "Samhälle". De bevakade tidningens brevlåda och alla som hade ärenden till den.

Uppe på redaktionen på Köpmangatan sprättades Harrys kuvert. De flesta innehöll filmrullar med bifogat mötesreferat. Rullarna gick till Björnsson på fotoavdelningen för framkallning och kopiering. Mötesreferaten skulle tvättas och det var mitt jobb. Detta gällde inte bara Harry Sundqvists texter utan allt som skulle publiceras. Korrekturet var viktigt.

Harry Sundqvists stilistiska signum var kanske att han avslutade de flesta mötesreferaten med meningen varefter mötet avslutades och kaffe dracks vid vackert dekorerade småbord. Det var säkert både sant och riktigt samtidigt som det var erkännanden till alla de ideellt arbetande kvinnor som fanns i bakgrunden.

Men Harry Sundqvists försändelser med Fagerviksbussen innehöll inte bara redaktionellt material. Ibland hade han värvat en ny abonnent på sin dagliga runda, ibland låg det en annons som han lyckats sälja i förbifarten.

Harry Sundqvist skulle nog vara den ideala medarbetaren att anställa för dagens mediadirektörer.

Han var inte bara multijournalist som kunde hålla i blixtlampan med ena handen och samtidigt titta ner i Rolleiflexens dunkla halvmörker med ena ögat och kasta ett getöga på klockan med det andra för att inte missa Fagerviksbussens avgångstid.

Han kunde också dra in några kronor till tidningen – en multimediakommunikatör för 50 år sedan.

Sven Jansson

Mer läsning

Annons