Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ur askan likt Fågel Fenix

/
  • Stadens stolthet, den nya brandkåren uppställd framför nya brandstationen i korsningen Köpmangatan/Skolhusallén. Brandstationen togs i bruk 1899.
  • En mindre brandstation i sten uppfördes på Stenhammaren (Södermalm), som ett kompliment till huvudstationen. Filialen på Stenhammaren fick vara kvar till 1923.
  • Sundsvalls nya trupp av brandsoldater
uppställda framför den provisoriska
brandstationen i Järnvägsparken. Den
låg mellan järnvägsstationen och
Strandgatan, alltså där E4-trafiken nu
rusar fram. Brandstationen uppfördes redan på hösten 1888.
  • En ståtlig stenstad växte upp på ruinerna efter den gamla kåkstaden. Men ännu finns mycket att berätta om hur Stenstan skapades. Exempelvis berättelsen om de som med hårt och idogt arbete med handkraft byggde stan.
Här stenläggningsarbete i Järnvägsparken vid början av Storgatan.
  • Gamla GA-kyrkan
  • Det myllrade av folk på kyrkbacken den 10 augusti 1891 när det äntligen var dags för grundläggningen till Sundsvalls nya kyrka. Fotot taget från Altinska skolan på andra sidan Skolhusallén.

"Nu har jag haft Iyckan att se Sundsvall återuppstånden likt en Fågel Fenix, återuppstånden ur askan, i föryngrad och förskönad gestalt."
Kung Oscar II, 31/7 1894.
Återuppbyggnaden av den gamla stadsrektangeln stod på höjden av vad man kunde åstadkomma kring sekelskiftet. Och medvetandet om stadens arkitektoniska egenart och kvalitet är i ständigt stigande.
Anders Åman Prof. i konstvetenskap vid Umeå universitet.

Annons

Rökförbud i hela centrum

Sundsvalls borgarbrandkår fick utstå mycket hård kritik efter branden. Den dåligt organiserade kåren med bristfälligt materiel hade stor skuld till eldens snabba utveckling. Trots de svåra bränderna tidigare under 1800-talet hade inget effektivt brandförsvar skapats.
Det fanns visserligen mycket hårda bestämmelser för att hindra eldsvådor och deras spridning. Men förmodligen brast man både i övervakning av lagarna och i arbetsmetoder. Inte förrän efter branden 1888 gjordes något radikalt åt stans brandväsende.

Första försöket att få ordning på brandförsvaret och stoppa alla tillbud gjordes emellertid i början av förra seklet. Efter den stora branden 1803 utarbetades en ny Byggnads- och brandordning för Sundsvall, fastställd av Kungl. Maj:t 1807. Mycket detaljerade bestämmelser reglerade brandvakternas skyldigheter att ingripa mot brandfarlig verksamhet och i fall av brandtillbud. Men 1828 kommer också ett mycket strängt tillägg till brandstadgan. Då förbjuds nämligen all rökning, inte bara i fastigheter där eldfarliga ämnen förvaras, utan även på gator och gränder inne i stan.

Det lär inte ha varit en paragraf som varit vare sig lätt att övervaka eller att få folk att rätta sig efter. Det visar också det faktum att stadsfiskalen gång på gång fick påminna befolkningen om bestämmelsen. Men ända in på 1860-talet fanns rökförbudet kvar. Direkt efter branden riktades en stor del av kritiken också mot det faktum att vattenledningsnätet var undermåligt.
Särskilt då i den västra delen av stan där rörledningarna var av mindre dimension än inne i centrala Sundsvall. De som deltog i släckningsarbetet vittnade också om hur snabbt vattentrycket sjönk i ledningarna, för att till slut helt sina.

Tidningarna som tidsspegel

En av de viktigaste källorna till information om vad som hände i Sundsvall på 1800-talet är de samtida tidningarna. Även om de ofta skiljer sig i rapporteringen, och mycket markant tar ställning för olika grupper, ger de tillsammans en bra helhet över händelserna.
De tre tidningar som publicerades i Sundsvall före branden var Sundsvalls Tidning, Sundsvalls Posten och Norrlänningen. Och alla tre drabbades av branden genom att de fick sina redaktionlokaler och tryckerier förstörda. Men lidelsen för det tryckta ordet var lika stor som informationstörsten hos allmänheten. Därför blev kapplöpningen hård om vem som snabbast skulle komma ut med sin tidning igen. Men det gällde naturligtvis också att inte tappa greppet om marknaden.

I kampen om att snabbt publicera en tidning efter branden blev det dött lopp mellan Sundsvalls Posten och Norrlänningen. Båda utkom med sina första nummer i slutet av samma vecka som stadsbranden, nämligen lördagen den 30 juni.
Norrlänningen trycktes i Gävle och fraktades med tåg till Sundsvall, medan däremot Sundsvalls Posten snabbt ordnade nytt tryckeri och nya lokaler i Byggnadsförbundets hus på Södra Järnvägsgatan.
För Sundsvalls Tidning gick det sämre. Ett tryckeri som skulle levererats från Tyskland försenades starkt. Det berodde på oregelbundna båtleveranser, enligt ett flygblad som tidningen tryckte i Östersund och delade ut den 16 oktober.

Inte förrän den 1 november utkom ST med det första nummret efter branden. Och då kunde man göra det tack vare hjälp från ett annat tryckeri i stan. Det levererade tryckeriet var nämligen inte komplett. Vissa komponenter tvingades man låna för att kunna starta tryckningen.
Men även om Sundsvalls Tidning var sen i starten så har ju tidningen varit desto mer uthållig. Norrlänningen upphörde med utgivningen i Sundsvall 1894, och Sundsvalls Posten gavs ut fram till slutet av 1962.
Till att börja med följde Norrlänningen och Sundsvalls Posten inte tidigare utgivningsdagar. Dessutom kunde man inte trycka tidningarna i fullstort format. Och Sundsvalls Posten kunde tydligen bara trycka fyra sidor. En extra mindre annonsbilaga finns nämligen med i flera av de första tidningarna efter branden.

Sundsvalls Posten utkom de första tre veckorna efter branden varje dag utom söndagar. När man väl fått ut det första numret 30 juni fortsatte man varje vardag fram till och med den 18 juli. Då övergick man till samma utgivningsdagar som före branden; helgfria måndagar, onsdagar, fredagar och lördagar.
Konkurrenten Norrlänningen utkom endast två dagar i veckan. Från början var det tisdagar och fredagar. Men efter branden ändrades utgivningen till onsdagar och lördagar.
De första veckorna trycktes även Saxon Lindströms tidning i mindre format än vanligt. Men från den 25 juli hade även Norrlänningen ordnat med tryckning i Sundsvall. Det dröjde dock till den 15 september tills man var ute med en tidning i ordinarie 6-spaltigt format.
Sundsvalls Tidning utkom som sagt först den 1 november, och fortsatte sedan utgivningen regelbundet, tisdagar, torsdagar och lördagar.

En kyrka vänd åt fel håll

Ett av de största byggnadsverken efter branden var helt klart den nya kyrkan. Och redan den 8 augusti 1888, beslutade kyrkorådet att hemställa hos kyrkostämman att få bygga en ny kyrka istället för att försöka renovera den som det bara återstod murarna av. Den 31 augusti utlystes en arkitekttävling, och i direktiven ingick att kyrkan skulle ha plats för 2.500 personer.

Av 14 inlämnade ritningar utsågs den unge stockholmsarkitekten Gustaf Hermanssons förslag som det segrande. Hermansson som flyttade till Sundsvall kom att åta sig många varierande arkitektuppdrag under återuppbyggandet av stan. Han var också stadsarkitekt under ett par år på 90-talet.

När kyrkostämman tittade närmare på kostnaderna för nybygget insåg man att man höll på att ta sig vatten över huvudet. Så med hänvisning till att de ursprungliga planerna skulle bli för dyrbara att genomföra beslutade man att minska kyrkans storlek till 1.500 bänkplatser. Hermansson fick därför rita om kyrkan enligt de nya direktiven. Det blev naturligtvis en ståtlig helgedom, särskilt om man ser det med dåtida mått. Men ändå långt ifrån så imponerande som ursprungsförslaget.
En strid om kyrkans placering höll ett tag på att sätta käppar i hjulet för bygget. Det var på kyrkostämman hösten 1889 som skilda meningar uppstod om åt vilket håll tornet skulle ligga. En del delegater yrkade på att tornet skulle ligga mot öster, alltså vänt mot centrum. "Annars vänder ju kyrkan ryggen åt församlingen", var deras argument.

Annons