Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Mille, 13 år: Jag ser inte ut som alla andra men är lika mycket värd – blir ledsen när folk pekar och skrattar

Jag är funktionshindrad och bor i Sundsvall. Jag har autism och hjärnskada plus mer i min kropp. Jag skadades när jag föddes.

Jag ser inte ut som alla andra och kan inte göra saker som alla andra gör. Jag kommer aldrig att kunna ta körkort, fast jag drömmer om det och att jag vill bli lokförare. Barn kan jag nog inte skaffa, för jag kan inte ta hand om mig själv. Det gör mig ledsen.

Men en tjej hoppas jag få och kunna fria till.

Jag är duktig på att skriva, men har lite svårt att prata då jag stammar.

Människor tittar ofta på mig, pekar och skrattar åt mig, för att jag inte ser ut som alla andra. Vuxna är de värsta. Det gör mig ledsen att inte bli omtyckt för den jag är.

Min mamma har lärt mig att alla är unika på sitt sätt. Jag är också unik och lika mycket värd som alla andra – och det vackraste mamma och pappa har.

Jag valde den bästa mamman och pappan när jag föddes.

Mamma sa en gång till en tant som stirrade på mig att jag är en alldeles unik, fin och vacker kille precis som jag är och att hon borde skämmas över att stirra på mig. Pappa, min storasyster och lillebror har också sagt till vuxna och barn som sagt dumma saker till mig. 

Jag vet att jag aldrig kommer klara mig helt själv, men jag kan ändå leva ett bra liv – trots de som stirrar, pekar och skrattar åt mig. För jag är jag och jag är stark. Sen har jag alltid min familj som ger mig mycket kärlek. 

Jag vet att jag kommer inte att leva lika länge som andra, det gör mig ledsen, för jag gillar att leva.

Jag är 13 år, men i min kropp är jag bara fyra–fem år, men alla människor är lika mycket värda oavsett hur man ser ut. Det har mamma alltid sagt till mig. Hon är en lejonmamma. Min storasyster är min stora idol. Min pappa är en lejonpappa. Min lillebror är min hjälte. Storasyster och lillebror kommer alltid finnas där för mig så länge jag lever.

Jag hoppas att alla andra personer med funktionshinder har lika snäll familj som jag har, som älskar mig och står upp för mig. Som finns där när alla pekar och skrattar åt mig. Och tröstar mig.

Det jobbiga nu är att min mamma blivit så sjuk. Jag är rädd att hon ska försvinna. Och fast jag bara är 13 vet jag att de som bestämmer över hjälpen som vi funktionshindrade behöver vill skilja på oss, det är dumt.

Min familj har inte mycket pengar för att jag och mamma är sjuka. Mamma och pappa har inte råd att köpa det man behöver eller bada på badhus eller köpa julklappar.

Men det viktigaste är att jag och min familj har kärlek och varandra.

Kram!

Mille, 13 år

■■ Följ ST Debatt på Facebook

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel