Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Minnen av terror och försoning

Det finns väggar som vittnar. Tomas Polvall har rest i tiden, genom en stad som en gång präglades av terror.

Annons

Mord och terror präglade vardagen i Belfast under 70- och 80-talet. Människor mördades. Byggnader bombades, men på många av de hus som finns kvar är väggarna målade. Att fotografera muralmålningar på husgavlar i Belfast är en kontaktsport. Människor kommer fram och berättar hur mycket bättre det har blivit och hur förfärligt det var under konflikten.

Målningarna i de protestantiska områdena handlar om våld och historia. Husgavlarna på Shankhill Road hyllar hatet. Männen på målningar är soldater rustade för krig. Hyllningar till ett rättfärdigt dödande är ett centralt motiv. Terroristerna lärde sig att inte betrakta fienderna som människor. Det var nödvändigt att blunda för fiendens mänskliga kvalitéer för att underlätta dödandet. Våldet isolerade människor från de människor de hade mest gemensamt med: andra invånare i Belfast.

Mördandet har upphört, men sår tar tid att läka och den religiösa segregationen har inte upphört. Tvärtom, den är större än någonsin.

Muralmålningarna i de katolska områdena hyllar solidariteten med revolutionärer i andra länder. Uppenbart är att de katolska terroristerna betraktade sig själv som delar i ett globalt uppror mot imperialistiska makter.

Historien försvinner inte om muralmålningarna gör det, men tiden förändrar betraktandet. Bilderna är inte längre krigsförklaringar utan minnesmärken som har blivit sevärdheter för turister. Från när och fjärran kommer människor för att titta. Våra blickar förändrar synen på målningarna. Våra besök blir en del av försoningsprocessen.

I Belfast centrum skapas i dag andra målningar. Framför en vägg i den katolska kyrkans församlingshus arbetar Mark Ervine, Marty Lyons och Denny Devenny med en målning. Det hade varit otänkbart tidigare. Mark Ervines far är protestantisk politiker. Marty Lyons och Denny Devenny gjorde under många år målningar för katolikerna, ja Denny gjorde mer än det. 1973 blev han dömd till åtta års fängelse för bankrån. Han avtjänade sitt straff i de fängelsebaracker som finns avbildade på husgaveln jag fotograferade tidigare under dagen. Det var ingen tillfällighet att han började måla:

– Vi hade ingen röst. Vi behövde väggarna. De var enda sättet att få ut vårt budskap. Murarna talade med vår röst. När journalisterna kom till Belfast ställde reporterna de som skulle intervjuas framför våra målningar. Väggarna levererade ett annat budskap än det soldaterna förmedlade när de intervjuades. Jag gjorde affischer för Sinn Fein, men det var dyrt att trycka affischer. Det var billigare att måla en mur och fotografier av målningarna hamnade i tidningar och fotoalbum. När amerikanska filmsällskap kom hit blev vi inhyrda för att göra muralmålningar. Vi blev ständigt ofredade av soldaterna när vi målade. Under nätterna kastade de färg över målningarna, men det dröjde inte länge innan vi var på plats och skapade nya målningar. Pengar var en bristvara. Färg fick vi när det hade blivit över. Fick vi mycket röd färg en dag så blev målningarna den dagen i huvudsak röda. Nu är färgerna specialtillverkade för muralmålningar. De här kommer att hålla i femtio år.

Mark Ervine har målat så länge han kan minnas:

– Jag var sex år gammal år 1978 när jag vann en tävling och har målat sedan dess. Jag bodde i samma område i East Belfast som George Best och Van Morrison. Under 70-talet och 80-talet fick vi ingen betalningen för målningarna så jag hade en massa jobb för att få det att gå i hop. Danny och jag har arbetet tillsammans i sex år nu. Det är ett livligt samarbete. Vi har alltid olika idéer och det kan bli häftiga diskussioner innan vi kommer fram till hur det ska bli.

Min guidade taxitur ger utmärkta prov på muralmålningar, men det är under ett flitigt vandrande det blir tydligt att Belfast håller på att förvandlas till ett galleri. Målningarna har blivit ett botemedel mot religiösa motsättningar. Belfast open air mural memorial museum kunde man kanske kalla det. Ännu är det mesta konventionellt, men det är säkert bara en tidsfråga innan renässansen för muralmålningarna i Belfast också blir estetisk.

Tomas Polvall