Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Minns barndomens lövkrattning – och tycker hösten är bättre nu

Instagramflödet fylls till brädden av vackra höstbilder. Löv i all dess färger, glödande kvällssol, mysiga stickade tröjor och rosafärgade kvällar.

Jag har gnällt över hösten förut. Årstiden är inte min favorit.

Men i år har faktiskt hösten känts helt okej. Och inte bara på grund av bra väder och idylliska bilder. Den blir bättre för varje år, tycker jag.

När jag tidigare i veckan läste min kollega Stefan Nordvalls krönika om att bo i en skog när löven börjar blåsa ner från träden insåg jag varför. Hösten blir bättre och bättre för varje år eftersom jag varje år kommer längre och längre bort från min barndoms höstar i hus.

Att uppleva hösten när man bor i hus är inte kul. Särskilt inte i ett hus på landet. Särskilt inte i ett hus som värms upp med ved.

Tänk er en stor trädgård. Otaliga träd. Tänk er två tjuriga barn som helst av allt vill sitta inomhus och dricka nyponsoppa eller varm choklad och se på tv. Absolut inte utföra trädgårdsarbete i ruggväder i alla fall.

Det var jag och min bror när vi var små.

Varenda höst skulle vi hjälpa till att kratta löv. Pappa tog den stora krattan, vi fick varsin mindre plastvariant där det alltid fattades minst två tänder så att vi var tvungna att kratta flera gånger på samma ställe för att få ihop alla löv. Och när löven väl låg samlade i prydliga högar och vi väntade på att få hjälp att lyfta över dem i en tunna var det så klart hur roligt som helst att hoppa runt bland löven och sprida dem vind för våg igen. Eller att hoppa ner i lövtunnan så att löven yrde.

När vi inte krattade löv sa mamma och pappa till oss att plocka pinnar. Alla de där otaliga träden tappar nästan lika många pinnar som löv, vill jag lova. Jag förstod aldrig riktigt varför inte löven och pinnarna kunde ligga kvar i trädgården över vintern, men det var inte min sak att förstå. Min sak var att göra vad jag blev tillsagd.

Så jag krattade löv och plockade upp pinnar tills jag fick blåsor och stickor i händerna och träningsvärk i kroppen.

Sedan gällde det att bunkra upp med ved inför vintern. För man vill inte dra en skottkärra mellan vedboden och pannrummet genom snö om man i stället kan dra den över en blöt gräsmatta.

Att bära in ved var nog det värsta jag visste.

Lägg där till att livet blir mörkare, gråare och att man är så långt från sommarlovet som möjligt. Det är inte konstigt att höstarna förr inte var en dans på rosor, att årstiden har etsat sig fast i minnet som den värsta.

Om jag någon gång köper ett eget hus får det bli ett med en liten trädgård och få träd. Så att höstarna kan fortsätta att vara helt okej även i framtiden. För glödande höstkvällar med färgglada löv i skogen är bra mycket bättre än blåsiga händer och blöta löv i trädgården.

Linette Israelsson, ST-journalist som inte har så mycket till övers för löv.