Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Mirjamsdotter: Hatet gör mig ännu mer övertygad

När det ringer från ett nummer som jag inte känner igen brukar jag sällan svara.
Om jag svarar så brukar jag först dra ett djupt andetag och förbereda mig på minst en utskällning, möjligen något värre.

Annons

Även om samtalet kommer från någon som är trevlig och inte alls tänkt skälla så brukar jag ha förhöjd puls en bra stund efter avslutat samtal, eftersom kroppen varit inställd på flykt eller försvar. Om det är någon av mina vänner som ringer tycker de alltid att jag låter så konstig när jag svarar.

Ibland publicerar jag läsarmejl i sociala medier. Ibland i sin helhet, ibland citat. Aldrig identiteten eller mejladressen till avsändaren.

Varje gång jag gör detta får jag mängder av reaktioner och kommentarer. De av mina vänner som är i mediebranschen eller på annat sätt verkar i offentligheten brukar gilla. Det är sällan för att innehållet gillas, mer ett gillande i samförstånd. Som för att säga "Jag vet hur det är, jag får också sån där skit i min mejl".

Andra blir chockade. Många tycker att jag ska polisanmäla mejl även om de inte innehåller några hot.

Det är först när jag märker hur chockade andra blir som det slår mig att avsändarna till dessa mejl faktiskt uppför sig under all kritik. Det slår mig att jag är så van att jag blivit avtrubbad. Det ska mycket till för att få mig ur balans. Det ska extremt mycket till innan jag gör en polisanmälan.

Ändå är jag inte oberörd. Det är helt klart ett arbetsmiljöproblem, att folk ringer och skriker i örat på mig för att sedan kasta på luren. Det är egentligen inte rimligt att jag dagligen måste läsa mejl till mig där jag tillskrivs epitet, det ena vidrigare än det andra. Där människor som i övrigt verkar helt normala och lever vanliga liv tar sig rätten att kalla mig för lögnare, skata, hora, landsförrädare.

Där de påstår saker om mig, som att jag hatar Sverige och borde göra alla en tjänst och ta mig själv av daga. Eller där de hånfullt hävdar att jag kommer att förlora jobbet så snart mina arbetsgivare inser att jag är en sinnessjuk hjärntvättad kärring som är helt ute och cyklar. Ibland skriver de till mina chefer också med uppmaningen att ge mig sparken.

Ofta rinner det av mig. När jag delar med vänner försöker jag skratta åt det. Ibland tänker jag att jag ska avväpna dem som skriver genom att själv använda orden de kallar mig, om mig själv. Lite ironiskt sådär. Ibland fungerar det. Andra gånger, om jag har en dålig dag, kanske PMS, så rinner det inte av mig lika lätt. Då börjar jag ibland fundera på om de kanske har rätt. Är jag kanske galen? Borde jag söka hjälp? Är jag helt ute och cyklar? Det är självklart precis vad dessa personer vill. Få mig ur balans. Om möjligt till och med tappa balansen helt och falla omkull. Sluta skriva.

När den känslan kommer krypande frågar jag mig varje gång varför jag gör det jag gör. Varför har jag det här jobbet? Varför tycker jag det jag tycker? Varför har jag valt just liberalismen, att tro på just de värderingar jag tror på? Och varje gång blir jag i motsats till vad somliga läsare vill starkare i min övertygelse att jag är rätt ute. Att jag faktiskt inte är galen. Däremot att de som ringer och skriver kanske borde lära sig lite hyfs och stil.

Jag tål kritik, det handlar inte om det. Men det finns olika sätt att framföra den på. Många gör det bra, andra är fullständigt gränslösa när det gäller hur man bör kommunicera med sina medmänniskor.

Det är egentligen ingenting att skratta åt, men jag gör det ändå. För att det är så mycket bättre än alternativet.

Läs också: Vem som är en fjant finns det nog mer än en åsikt om

Läs också: Jag skrev en krönika om trollen, då hände det här