Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Mirjamsdotter: Snåla inte på den personliga assistansen

Politik handlar i mångt och mycket om att fördela pengar. Men genom de prioriteringar som görs i en budget väljer man också vilken riktning man vill att samhället ska ta.

När Magdalena Andersson använde det ökade antalet asylsökande som argument för att minska kostnaderna för personlig assistans ställde hon två utsatta grupper emot varandra. Att partiet sedan dess vidtagit en rad drastiska åtgärder för att minska antalet asylsökande har inte heller förändrat synen på kostnaderna för den personliga assistansen. Den anses fortfarande vara för dyr.

Exakt vad detta säger om vår regering låter jag för stunden vara osagt, men jag konstaterar att direktiven för utredningen om assistansersättningen handlar väldigt mycket mer om kostnader och misstänkliggörande både av personer som är i behov av personlig assistans och av de utförande assistansbolagen än om vikten av att personer med funktionsnedsättningar ges möjlighet till goda levnadsvillkor.

Personlig assistans är för många en förutsättning för att kunna leva ett självständigt liv. Lagen om assistansersättning kom till under den borgerliga regeringen 1993, och var en välkommen reform för personer som dittills haft mycket begränsade möjligheter att delta i samhällslivet på samma villkor som personer utan funktionsnedsättning.

Men reformen blev betydligt dyrare än beräknat, och kostnaderna har ökat varje år. Detta trots att antalet assistansberättigade varit i stort sett oförändrat sedan 2009.

Varför kostnaderna ökar är det tänkt att utredningen Översyn av insatser enligt LSS och assistansersättningen ska finna svar på.

Anmärkningsvärt är att regeringen förekommit utredningen (som ska presenteras i oktober 2018) och redan gett Försäkringskassan direktiv att hålla kostnaderna nere.

Det finns anledning att anta att ökningen beror på att Försäkringskassan helt enkelt blivit bättre på att göra korrekta bedömningar av behoven och därmed beviljar fler assistanstimmar. Dessutom har flera assistansberättigade grupper tillkommit sedan reformen infördes. Dit hör personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och personer över 65 år.

Regeringen verkar också vilja lämpa över kostnader på kommunerna, då man genom utredningen vill se över möjligheten att förbättra LSS (lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade) på bekostnad av assistansersättningen. LSS-insatser är oftast kommunens ansvar, medan större delen av kostnaderna för personlig assistans ligger på statens bord.

En konsekvens av åtstramningarna är att personer som tidigare haft rätt till personlig assistans plötsligt förlorat den rätten. Andra har fått färre timmar än tidigare beviljade, och som om inte detta vore nog är flera av besluten felaktiga, vilket visat sig när jurister kopplats in och brukarna har överklagat besluten. Rättsprocesser pågår som inte heller är gratis.

Att vara beroende av personlig assistans handlar på intet sätt om lyx. Det handlar om att klara av så grundläggande saker som att kunna äta, klä på sig, sköta sin hygien och förflytta sig. Sådant som ingen människa ska behöva be om med mössan i hand. Ändå tvingas den som ansöker om personlig assistans svara på mycket detaljerade frågor om sitt privatliv, och redovisa hur många minuter ett toalettbesök tar. Detta upprepas vartannat år för att personen ska få behålla assistansen. Det måste anses rimligt att en noggrann utredning görs för att bedöma vem som är berättigad till ersättning. Men att dessutom mer eller mindre misstänkliggöras och ständigt höra representanter för dem som beslutar om ersättningen tala om utbrett fusk och ekonomisk brottslighet är orättvist mot dessa personer. Nu är det dessutom många som lever med ständig stress och oro för att mista den assistansersättning de hittills haft rätt till.

Personlig assistans kostar. Men utebliven assistans kostar också. Det kostar i form av färre arbetstillfällen för personliga assistenter, i dagsläget arbetar ungefär 80000 personer som personlig assistent. Det kostar i form av minskade skatteintäkter. Det kostar när anhöriga går på knäna och kanske måste sluta arbeta eller sjukskriva sig för att ta hand om sitt barn eller annan anhörig. Och det kostar när de assistansberättigade personerna inte längre ges rimliga möjligheter att fungera i vardagen, i vissa fall kan indragning av assistans betyda att personen inte längre kan utföra ett arbete.

Regeringen och Försäkringskassan bör invänta resultatet av utredningen innan förändringar i ersättningen görs. Graden av civilisation i ett samhälle avgörs inte minst av hur vi behandlar de mest utsatta. Fusk ska stävjas, men jakten på fuskare får aldrig gå ut över dem som är beroende av assistans för att kunna leva ett fullvärdigt liv.