Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Mitt recept på den långlivade kärleken

Annons

Sitter i en intervju. Vill prata om konsten. Om själva behovet att skapa. Om att leva sitt liv genom huvudet. Jag vill berätta om min kreativitet. Om att den är ett lika stort behov hos mig som mat. Jag lever tillsammans med en man som är likadan. Vi lever våra liv genom våra huvuden. Det är som att jag går omkring om matas av intryck, som vore jag ett kärl jag då och då behöver tömma. Källan är livet, genom mina fingrar löper dagarna som gick som kanske inte såg ut att innehålla något särskilt tjusigt men ändå bar sin melodi, sin textrad, sin titel eller krönika.

Men journalisten är inte intresserad av detta.

Inte heller av hur jag lyckats hålla en karriär vid liv, under en långt tid som ensamstående med två små barn. Hur jag, utan nätverk, klarade av allt. Jag får aldrig berätta om det jag aldrig riktigt själv förstått, bilden av livet som ett pussel. För min är livet strömningar, vindlande, virvlande sådana.

– Berätta om ditt recept på den långlivade kärlek som du och Jonas har!

– Det skulle väl vara att varje man gifte sig med mig och varje kvinna med Jonas.

– Ehhh ... hur menar du?

Min förklaring på min kärlek är inte jag, utan Jonas. Hur han älskar mig precis som jag är. Hans förklaring på sin kärlek är inte han utan jag. Hur jag älskar honom precis som han är.

Vi är inte särskilt lika, jag är coolare, tål mycket press och stress, det gör inte han. Han är mer allmänbildad, beläst och intellektuell, jag har lärt av livet. Vi gillar inte samma musik, inte samma filmer. Inte samma kläder. Jag gillar Genesis, tittar på maffiafilmer och romantiska komedier och skulle helst gå i Adidasoveraller varje dag i veckan medan han gillar gamla countryhjältar, tråkiga dokumentärer och helst klär sig i jeans och boots året om.

Det kanske är viktigt att vara lika. Att tycka lika. (Om man inte klarar av att respektera människor som de är.) Jag tycker att relationer blir mer levande av olikheter. Jag har ett behov av att bli överraskad. Av att saker rör på sig. Visst kan jag överraska mig själv, det gör jag ständigt, men det är underbart att förvånas av en människa jag gått bredvid i 18 år.

I år firar vi 17 år som gifta och det enda jag undrar över är hur mycket mer kraft han skall orka att ge mig. För den mesta av min kraft kommer från honom. Från hans älsk på country, trista dokumentärer, hans slitna boots.

Jag kommer alltid bära slitna hundhåriga Adidasoveraller, kunna gå in på mitt kontor när helst jag vill, ta nyckelharpan i hand, vinka adjö för en turné, skriva natten lång. Han kommer alltid att köpa konstiga förstärkare och fantastiska gitarrer, förkovra sig genom trista dokumentärer och gå med boots året om.

Vi kommer tillsammans att titta på de filmer jag vill se, jag kommer att gå på konserter jag inte vill se tillsammans med honom.

Det är receptet på denna långlivade kärlek som jag och Jonas har.

– Kan vi prata om min konst nu?