Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Mobilen är både fara och möjlighet

Katarina Bjärvall: Var är du? Människan och mobilen
Ordfront

”Yuppienallen” har på bara några decennier gått från exklusivitet förunnad de rika, till att bli var mans egendom.

Att äga den är snarare plikt än privilegium. När Katarina Bjärvall i ”Var är du?” tar sig an mobiltelefonen som företeelse, identitetsskapare, tillväxtmotor och demokratispridare, tar hon sig också an en av de uppfinningar som påverkat den moderna människans liv mest.

Ämnet är gigantiskt, ändå vågar sig Bjärvall på ett helhetsperspektiv. Tillvägagångssättet är både en svaghet och en styrka. Svaghet därför att de olika kapitlen med nödvändighet blir skissartade. Styrka därför att det får övergripande frågor att skymta, och de är intressanta. Vem har egentligen efterfrågat mobilen? Vi själva eller företagen som vill kontrollera oss och tjäna pengar på oss?

Skildringen är nyanserad men författarens grundsyn ändå, som jag uppfattar det, skeptisk. Det är faktiskt berikande. Allt för få idag vågar riskera att bli klassade som teknikfientliga. Teknik förknippas allt mer med tillväxt och framåtskridande. Och vem vill vara emot det? Knappast de forskare som, avlönade av telekomföretagen, undersöker om strålningen som mobilen skickar in i våra hjärnor kan vara skadlig. Det finns anledning att tro att varningssignaler tonas ned.

Bjärvall menar att det kan vara så att godkända gränsvärden från strålning satts så de inte ska skada branschen, och därmed samhället, ekonomiskt. Titta på vad som hände med gränsvärdet för aska i luften efter vulkanutbrottet på Island. Flygtrafiken ställdes till en början in, men startförbudet hävdes när flygbolag efter flygbolag vänt sig till regeringarna med krav på ersättning för uteblivna intäkter. Gränsvärdet visade sig orealistiskt, inte tekniskt men ekonomiskt.

I bokens senare del går Bjärvall upp på tå och riktar blicken bortom den västerländska människans stress inför att ständigt kunna nås. I utvecklingsländerna kompenserar mobilen i viss mån brister i infrastruktur, bank- och skolsystem. Ökad kontakt människor emellan och internetuppkoppling ger kunskap som kan påskynda demokratisering.

Men återanvändningen av begagnade mobiler, vilket ofta är vad som står utvecklingsländernas människor till buds, är inte odelat positivt. Alla telefoner används inte till kommunikation, utan smälts ned under vidriga och livsfarliga arbetsförhållanden. Handeln med e-skrot kan dessutom komma att öka framöver eftersom det kommer nya billiga mobiler som prismässigt konkurrerar ut de begagnade. Piratkopior som ”Sorry Ericsson”och ”Rookia”är redan vanliga.

Under läsningen formar sig frågan om problemet verkligen är mobiltelefonen i sig. Som så ofta när det gäller teknik avgörs dess eventuella för- eller nackdelar utifrån hur den används, vem som sitter på inflytandet över användningen. Fördelarna är rimligen fler i en demokrati än i en diktatur som vill kontrollera sina medborgare.

Ändå undrar jag, på det sms- och ringsignalsljudande kafé där jag sitter, om inte de destruktiva tendenserna också sprids i det demokratiska Sverige. Företagens lust att tjäna pengar och politikers längtan att höja tillväxten, innebär inte automatiskt att vi blir friare eller lyckligare som människor.