Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Mörk pjäs som vänder på perspektivet

Teaterrecension
Giron sámi teáhter: Reaktor
Manus: Kenneth Haetta
Regi: Anita Suikkari
På scenen: Sarakka Gaup, Paul Ol Jona Utsi och Elina Israelsson
Sundsvalls teater, lördag

Fossilfri energi krävs för att rädda jorden, och Sápmi bygger världens modernaste kärnkraftverk. Men något går fruktansvärt fel. Efter en explosion finns tre människor i ett skyddsrum - kanske är de ensamma kvar i världen.

Som en del i firandet av den samiska nationaldagen - och samtidigt säsongsupptakt för arrangören Scen Sundsvall - spelade i lördags detta svarta drama, dels en dystopi, dels en variant på det klassiska greppet att stänga in några människor i ett isolerat rum och se vad gör med varandra.

Biera, den ende mannen, har svårt att tåla den kaxiga och taggiga Emmi och det må vara, men ändå undrar man varför han far ut så mot henne - har han kanske svårt för att hon inte är traditionellt kvinnlig? Den moderliga Sunna däremot har fått solen att gå upp för honom; han som aldrig lyckades förälska sig i ungdomen vet nu att hon är den enda för honom. Sunna är gift, men det är sonen som upptar henne; hon talar till honom, blåser ballonger på hans födelsedag, men hon vet inte om han ännu lever.

Emmi slutligen, äldst i en föräldralös syskonskara och den som alltid fått försöka klara sig själv - hon kan inte sluta ta kontroll, inte sluta vara starkast. Också mellan kvinnorna finns en sorts fysisk dragning.

Givetvis sker allt mot en samisk klangbotten. Hela tiden löper trådar tillbaka till den djupa samhörigheten med naturen, till fädernas tradition och tro. Inte minst när Biera talar om vad renen betyder för honom blir texten ren och skär poesi, även den textade svenska översättningen.

Egentligen händer inte så mycket i deras relationer; mer inom var och en när döden tycks närma sig och alltfler lager skalas av. Emmi blir ödmjuk; Sunnas moderskärlek får en biton av skuld när hon grämer sig för att hon satsat så mycket på karriären.

Mot slutet stegras dramatiken - här dyker en gammal konflikt upp som kastar ljus över både vad som händer i skyddsrummet och vad som orsakade olyckan. Emmi tillhör den lilla gruppen skoltsamer och plötsligt har pjäsen vänt på det samiska minoritetsperspektivet: nu har samesamhället den förtryckande storebrorsrollen och är ständig vinnare i den demokratiska process som alltid gynnar majoriteten.

Så mynnar detta allvar - spelad mot en betonggrå scenografi som kanske symboliserar det omänskliga i att vara instängd eller hela den värld vi skapat - ut i att frihetslängtan briserar. Trots att de inte vet om döden väntar på utsidan går Sunna och Biera ut. För ingen, framför allt inte ett urfolk som bär vidderna och friheten i blodet, står ut med att sitta inspärrat. Det är nog det enda som står för hoppet i denna mörka pjäs.

Läs mer om samernas nationaldagsfirande