Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Murphy's lag när man vaknar på fel sida

Världen utanför fönstret var grå. Så klart. I denna del av världen har den varit grå mer eller mindre sedan november.

Min plågsamt träningsvärkande kropp längtade efter småländsk vår. Och trots att jag alltid vaknar på samma sida var denna sida just i dag helt fel.

Mjölken var slut. Eller kanske sur.

Det var kallt och jag hade inte tid att ta en varm dusch, eftersom jag prioriterade att ligga kvar i sängen och uppbåda all viljekraft jag någonsin ägt för att inte låta ögonlocken klistras samma igen. Självklart hade jag inte lyckats sova längre än några timmar.

Givetvis missade jag bussen till jobbet. Blev tvungen att gå trots att jag visste att jag skulle bli sen.

På väg ner mot stan stampade jag fötterna i asfalten så att Sundsvallsbron skakade. Typ. Jag rynkade pannan så hårt att ögonbrynen började skymma mitt synfält. Och jag slängde rader med tysta svordomar åt allt och alla som någonsin gjort mig orätt. Det var deras fel att världen var grå, ful och fel.

Har ni haft dessa dagar?

Världen vänder sig mot er och ni vänder taggarna mot världen. Vakna på fel sida brukar det heta.

Jag vet inte hur det är för er men för mig återkommer dessa dagar då och då, helt utan förvarning. Och jag kan aldrig riktigt sätta fingret på vad som utlöser dem.

Det kan räcka med att tandkrämen är slut, att man tappar linserna på golvet eller att sovsällskapet fortfarande snarkar. Sedan går allt fel. Allt som kan gå fel kommer förr eller senare gå fel. Murphy's lag.

Kort och gott: Dagen är förstörd.

Förr i tiden gick frustration över dessa små vardagsbekymmer oftast ut över mina föräldrar. De råkade finnas till hands när världen var fel.

En gång gick den ut över fönsterrutan till mitt rum (mamma propsade på att jag skulle ha långkalsonger under jeansen. Jag vägrade och lät fönstret smaka på mina ilskna armbågar). En annan gång gick den ut över Barbie. Jag bröt benet på henne genom att kasta henne i väggen. Hon var för smal för kjolen jag absolut ville klä henne i.

Nu för tiden vet jag att jag måste lägga band på frustrationen.

Jag vet att det är otrevligt att snäsa av chauffören när bussen är tio minuter sen en stressig morgon. Jag vet att jag inte kan klampa in på jobbet och skrika åt första bästa person som råkar stå i vägen. Jag vet att jag inte kan somna om och vakna på rätt sida genom att slänga datorn i golvet. Fast jag bra gärna skulle vilja ibland.

Jag tror att de flesta av oss har dessa dagar. Vi vaknar på fel sida. Och jag tror att vi behöver utlopp för frustrationen. Men bara den inte går ut över andra människor. Det butiksbiträde du läxar upp kanske snäser av en kund som sedan får ett utbrott när du går in i honom eller henne på stan.

Din dåliga dag blir någon annans dåliga dag. Och så vaknar vi alla på fel sida nästa dag.