Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En hovsångerska på hembesök

/

Konsertrecension
Sommarromanser
Siv Wennberg, sång
Anders Wadenberg, piano
Sköns kyrka, söndag

Annons

Siv Wennberg är Medelpads enda nu levande hovsångerska, men när hon gav konsert var den tillägnad den andra, Hjördis Schymberg.

Liksom Schymberg var vital långt upp i åren är Siv Wennberg, nu 70 fyllda, en högst aktiv sångerska fast hon pensionerades från Stockholmoperan 1998. Hon fortsätter att ge konserter, inte minst romansaftnar. Skivor med äldre liveinspelningar kommer ut, memoarer är på gång och nu spelas också en dokumentärfilm in som ska sändas i TV:s K-special nästa år; om sångarkarriären, livet och kändisskapet som Sivan Divan - Siv Wennberg har aldrig tillhört dem som tar sig själva på blodigt allvar utan har gärna ställt upp på spex och skoj.

Operan har varit hennes hemvist men hon ivrar också för operetten och nu slår hon också ett välbehövligt slag för svensk romanssång - och vad kan passa bättre nu i sommartid än Hugo Alfvéns och Wilhelm Peterson-Bergers ljusa, harmoniska berättelser till dikter om naturen, livet och kärleken? Flera av de sånger som sjöngs i konserten är vi välbekanta med, kanske mer än vi tror; inte minst PB:s folktoner lever i högsta välmåga. Siv Wennberg är ordförande i PB-sällskapet och när hon känsligt formade "Längtan heter min arvedel" var det nog en av konsertens höjdpunkter.

Den dramatiska sopranrösten är numera lite beslöjad, klangen är mörkare och en och annan glidning på ansatserna kan förekomma. Men musikaliskt är hon minst lika helgjuten som alltid. Så vackert hon kan mejsla fram en fras, hålla den lågmäld och svag, nästan meditativ, och aldrig tappa greppet eller spänningen - det är verkligt musikaliskt finsnickeri.

Hon klingar fint i djupare lägen och när hon lät höra en höjdton eller ett forte fanns den gamla operakraften där. Pianisten Anders Wadenberg är stabiliteten själv, fullkomligt följsam och samtidigt fullkomligt bestämd, klar som källvatten och skicklig i att mana fram olika stämningar. I till exempel Gunnar de Frumeries "Hjärtats sånger" introducerades i varje sång en speciell rytm i pianot som sångens motor och kännetecken, med melodin som en sammanbindande linje ovanför. I "Det blir vackert där du går" tycks rytmen vara ett droppande, i "Som en våg sköljd upp mot stranden" låter den mycket riktigt som ett vågskvalp.

Tyvärr gjorde kyrkans akustik texten svårhörd, både i sång och ibland också i Siv Wennbergs berättelser om musiken och minnen. Men musiken var inte svår att höra och Sundsvall och Timrå kan vara stolta över att ha en hovsångerska som ännu hörs i hemtrakterna.

Mer läsning

Annons