Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett oratorium som klingar svenskt

/
  • Lone Larsen dirigerar sin kör Voces Nordicae, Sundsvalls egen Ceciliae Vokalensemble, solisten Helena Ek och Nordiska Kammarensemblen i Fredrik Sixtens svenskklingande juloratorium.
  • Tonsättaren Fredrik Sixtens juloratorium uruppfördes för ett år sedan i Göteborg. Här satt han själv vid orgeln i GA-kyrkan.
  • Fast svensk folkton var ett starkt inslag i Fredrik Sixtens juloratorium är detta konstmusik med inslag också av modernism. Trots jultexternas mörka inslag slutar kören med jubelropet
  • Varför Fredrik Sixten kallat sin musik
  • Sopransolisten Helena Ek och dirigenten Lone Larsen, ledare för kören Voces Nordicae.

GA-kyrkan
Fredrik Sixten: Ett svenskt juloratorium
Dirigent: Lone Larsen
Solist: Helena Ek
Orgel: Fredrik Sixten
Ceciliae Vokalensemble, Voces Nordicae
Nordiska Kammarensemblen

Annons

När ett oratorium sjungs i kyrkan betyder det för det mesta att det bjuds Bach; någon gång Händel, Haydn eller Mendelssohn.

Men i går i GA-kyrkan betydde det svensk och dessutom västernorrländsk musik: i domkyrkan i Härnösand finns nämligen Fredrik Sixten, organist och en av de mest aktiva och omtyckta tonsättarna av kyrklig konstmusik i Sverige i dag.

Den som vid orden "modern musik" ryggar och anar kärv disharmoni har inget att frukta här. Denna musik är lättlyssnad, harmonisk och ljus. I början hör man tydliga ekon av barockens fartfyllda inledningar, men den svenska folktonen tar mer och mer över. Dalakoraler citeras; sopransolisten kular ibland och orkestern målar bilder så tydliga som om de varit en dalmålning, en svensk ikon: stjärntydarnas orientaliska ursprung, glädjen i deras ansikten, skirt stjärnljus.

Ändå är detta inte folkton utan nutida konstmusik, där modernistiska stänk läggs in som effekter, utsmyckningar och kommentarer. Barnamorden i Betlehem är det enda parti som alltigenom är kärvt modernistiskt, och eftersom musiken här så tydligt bryter av framstår den skarpt som i blixtljus och blir hela styckets dramatiska kulmen.

Mer modernistisk än harmoniken är den fria formen. Idéerna avlöser varandra i rask takt och det bästa sättet att förhålla sig till det är att vila i musiken och lita på att det nya man är på väg mot är lika välklingande som det gamla man lämnar. Sådan musik borde kännas självklar för de unga, som är van vid filmens berättande i klipp snarare än i en förutsägbar form.

Att framförandet var ganska osentimentalt, rakt på sak, anknyter till oratorietraditionen. Här saknas dessutom ariorna: det är kören och solisten som bär skeendet. Många av koralerna är små pärlor av skönhet som, liksom Bachs, mycket väl skulle kunna stå för sig själva som psalmer och sånger, till Ylva Eggehorns finstämda texter. Kanske har vi några kommande julsångsfavoriter här. Kören "I Betlehem i Judéen" svänger med gott tryck; slutkören är nästan nationalromantisk i sin finalglädje och innerlighet.

Från början var det som om kyrkans stora akustik grötade till den polyfona musiken och dödade en del av dess fart och energi. Men efter en stund vande örat sig och skärpan blev klarare.

Sopransolisten Helena Ek var inte så volymstark men ljus, klar, ungdomlig i klangen och lätt på höjden, ursvensk som en fäbodkulla och uthållig i det stora arbete hon gjorde. Körerna, få men skickliga sångare, bildade volym utöver det väntade. I extranumret, en spännande och lite jazzharmonisk version av Stilla natt, var den ensam med solisten och visade upp rent mästerlig körsång.

Att detta är ett svenskt juloratorium står klart, inte bara geografiskt utan också i tonspråk. Det är musik som svensken i gemen kan identifiera sig med. Därför har det goda chanser att bli en ny jultradition.

Mer läsning

Annons