Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fröding som romanspoet

/

Daniel Stagno: Frödingsånger
Petteri Lehikoinen, baryton
Daniel Stagno, piano

Annons

Gustaf Fröding har ett av svensk poesihistorias mest musikaliska språk, och tonsättare har med förtjusning tagit hans texter till sig. Oftast har de blivit visor; lite ovanligare är att de blir romanssånger, men också det har hänt och här händer det igen.

Daniel Stagno, mest bekant som pianist, har inspirerats av 16 Frödingtexter till sånger i nyromantisk stil som väl faller in i den nordiska romanstraditionen från Peterson-Berger, Stenhammar och Sibelius med flera, och även den centraleuropeiska med Schubert och Schumann som två av frontfigurerna.

Sångerna är harmoniska och ibland vemodiga; växlingsrika i stämningar och humör och skrivna av en som vet att utnyttja musikens verktygslåda. "Ve" har en medryckande melodi; "Beväringa" är gäckande och burlesk, "En ariers hustruvisa" folkvisetonad.

Melodierna är känslosamma men inte alltid fullträffar. Å andra sidan har pianostämmorna en ovanlig musikalisk bärkraft. Man dras till dem som lyssnare, och även till Stagnos eget spel. I "I ungdomen" tycks ett fantasiimpromptu flöda innan sångaren kommer in. Än är det Chopin, Liszt och Stenhammar som svallar i pianot; än en ljus och lycklig Schubert. "Säv, säv susa", en Frödingtext som även Sibelius tonsatt, är en djup sorgmarsch, ett ostinato som pulserar som en förstämd begravningstrumma.

Petteri Lehikoinens baryton är kraftfull och har kompetens också i basregister. Någon gång är vibratot så stort att tonträffarna blir otydliga, men temperament och känsla har han gott om och på så vis matchar han sin pianist väl.

Fröding är en av svenska folkets mest älskade poeter, och i år är det 100 år sedan han dog. Dessa nykomponerade men samtidigt öronvänliga sånger borde vara mumma för svenska sångare - och pianister.

Annons