Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Spralligt och allvarligt

/
  • Minna Weurlanders inlevelse var otrolig.
  • Tania Naranjo lyckas skapa ett ljud på pianot som är nästan gränsar till electronica.

Duo Naranjo-Weurlander
Kyrkans hus (onsdag)
Sundsvalls Kammarmusikfestival

Annons

En bit in i konserten gick ackordeonisten Minna Weurlander fram till mikrofonen och berättade om den första låten hon komponerade. Hon gav den titeln "Movie" eftersom musik skapar bilder. Och hon kunde inte ha mer rätt. Speciellt inte när det gäller musiken som Duo Naranjo-Weurlander komponerar och spelar. Varje låt är en historia i sig som skapar bilder i mitt huvud som korsar gränser och reser över hela jorden utan att jag själv vet hur det går till. Ena stunden känns det som att jag är i Frankrike en ljummen vårkväll, i nästa är jag på flykt genom finska skogar och helt plötsligt befinner jag mig i Chile vid Andernas fot.

Utanför Kyrkans hus var det soligt, samtidigt som det spöregnade. Ett passande väder för konserten. Musikstyckena kunde ena sekunden vara trallvänligt i dur, för att i nästa stund ta en tvärvändning och bli en panikartad flykt eller en urspårad karusell av piano och ackordeon. Genom detta lyckades duon överraska och ha ett allvar som genomsyrade musiken. Det var fullsatt i lokalen och det fanns många fantastiska stycken som trollband hela publiken.

Tania Naranjo på piano bjöd bland annat på ett spännande pianokomp där hon stod framåtböjd över pianot och dämpade strängarna hon spelade på med hjälp av ena handen. Ljudet som uppstod liknade ett akustiskt electrobeat som ackordeonspelet kunde dansa över.

Den enda reservationen jag kände var att konserten var något lång, men det var för det mesta en sann glädje att se duon framföra sång efter sång. Det är något särskilt med att se musiker spela live och uppleva den inverkan som musiken har på dem själva. Minna Weurlanders inlevelse var fantastisk. Jag har alltid varit förtjust i att se människor spela fiol, det ser så dramatiskt ut när de svänger fram och tillbaka med stråken över strängarna, men nu tror jag nästan att ackordeon är ännu härligare att betrakta. När hon drog sitt instrument ut och in som en flaxande fladdermus gick det aldrig att veta om det skulle bli milda toner eller raka motsatsen.

Under konserten fann jag mig själv fundera på vilket land musiken påminde mig om. Var det Finland? Chile? Argentina? Frankrike? Det var en blandning av dem alla – det var något alldeles unikt.

Mer läsning

Annons