Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Någon går där uppe

Nu visste jag varken ut eller in. Det här är inte logiskt. Jag rös i kroppen och det isade längs ryggraden. Kommer vi att tvingas fly i panik? För jag var säker på vad jag hade hört. Det var någon som ...

Jag var väldigt skeptisk i början. På vägen mot Borgvattnets spökprästgård var jag helt övertygad om att det här var en riktigt bra affärsidé. Tjäna pengar på ingenting. Kanske skulle man få höra några inbillade knarrningar.

Vi lämnade asfaltsvägen och började köra rakt in i det okända. Det hade börjat skymma längs den trädkantade vägen. Man kunde skymta en och en annan kråka hoppa fram ur sommargräset. Skyltar indikerade att vi snart var framme. Sista uppfarten. Trots att jag inte var ett dugg nervös innan så kunde jag inte låta bli att känna ångesten krypa fram då den gråsprängda fasaden tornade upp bakom backkrönet. Den intilliggande kyrkogården och avsaknandet av människor gjorde att jag kände mig som en deltagare i en skräckfilm. En ofrivillig sådan.

Stämningen i huset var precis enligt förväntan. Kusligt, gammalt och med en mystik som tycktes hänga över oss. En blick ut genom fönstret, eller en glimt i den ovala spegeln. Vart man än tittade förväntade jag mig se något märkligt. Fantasin snurrade febrilt då vi fick höra den ena historien efter den andra. En piga som blivit utsatt för övergrepp och tvingats mörda sitt nyfödda barn. Längs ena kortsidan av huset hade man begravt det. Pojken Walters porträtt som med hela ansiktet följde gästernas rörelser. Alla och fler sades spöka på gården.

Det var alldeles för spänt i huset för att någon av oss skulle kunna förmå sig att sova. Vi beslöt oss för att gå en runda, lyssna och spana i huset. Vi stannade upp. Alla var tysta. Ett, två, tre. Steg på övervåningen. Bestämda. Jag tittade mig omkring på de fem andra gästerna. Vi behövde inte säga något, men vi sa det ändå: "Det är någon som går där uppe! Tre steg!". Alla hade hört samma sak, trots att vi var ensamma i huset. Nu hade jag bestämt mig. Jag vill inte fly i panik, jag vill höra mer. Se mer. Steg i trappan, knackningar på fönster och smällar i låsta bildörrar. Mystiskt och oförklarligt. Vågar du stanna en natt hos det okända?