Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Nanna Johansson fascineras av de stöddiga kvinnorna

Serietecknaren och satirikern Nanna Johansson från Gävle visar nu ännu en sida av sin begåvning. Som novellförfattare. I "Paradise" berättar hon om obehagliga kvinnor utan spärrar.

Nanna Johanssons kvinnoporträtt känns igen, även om formen denna gång är en novellsamling på Albert Bonniers Förlag och inte de serieteckningar som vi en gång lärde känna henne genom.

Genom hennes karriär som serietecknare, radiosatiriker, poddare, bloggare, fantasyförfattare med mera går en röd tråd som aldrig blir rosa. Kvinnorna har tömts på socker. Den söta ”My little pony”-bild av i synnerhet yngre kvinnor som kan finnas motarbetas av Nanna Johansson.

I nya novellsamlingen ”Paradise” berättar Nanna Johansson om ”obehagliga kvinnor, nästan helt utan självinsikt”. Om hon tidigare har haft en komisk ton, om än en humor doppad i svart olja, är tonen i dessa noveller mer tragisk. Situationerna är vitt skilda, från en politiker som i en debatt i Almedalen blir viral när hon tror att vargar härstammar från pumor till en ung kvinna som blir pyroman. Ålder, klass och liv i största allmänhet skiljer hennes gestalter åt, ändå har de en grundton gemensam.

De är ganska dryga, sviniga, olustiga och tämligen gränslösa. Och de skildras av en författare med känsla för tillvarons absurditet.

– Jag anstränger mig inte för att göra dem osympatiska, det finns inte heller någon politisk agenda bakom. Däremot är det mer intressant att skriva om människor som inte är goda och perfekta. Litteraturen är full av uddlösa modersporträtt och kvinnor som bara får vara kärleksobjekt, så det är intressant att utforska stöddighet som en kvinnlig egenskap, säger Nanna Johansson.

Hon menar att dessa egenskaper får henne intresserad av människor, eftersom det får henne att vilja veta vad som orsakar beteendet och vilka de är som individer.

Att beskriva Nanna Johansson som en serietecknare som blev novellförfattare är en förenkling. Hon skrev noveller långt innan hon började teckna. Arbetet med alla genrer som hon är verksam i har pågått parallellt, det har bara tagit längre innan vissa delar av produktionen har nått en publik.

– Jag gillar novellformatet, även om det är fruktansvärt svårt. Att läsaren får skapa mycket själv och att man som författare bara behöver antyda en värld.

Läs mer: Recension av "Omänniskor" av Nanna Johansson

En av samlingens oförglömliga karaktärer är den alkoholiserade bibliotekarien Boel, som portas från kvartershaket efter att ha svinat ner stället. Hon super med några tonårstjejer som låtsas vara vän med hennes dotter, men som i själva verket skaffar ammunition att använda i mobbningen mot henne. Och i det kriget är en gränslös alkismorsa en atombomb.

Kvällen slutar inte där, utan efter att ha blivit utkastad tar hon vägen förbi sin forna arbetsplats biblioteket. Där stör hon ett författarsamtal genom att dunka i fönsterrutan och demonstrativt äta en handfull jord.

Det skulle kunna vara en resa ner i skammens gruvschakt. Hos en annan författare skulle den urspårade kvällen leda fram till ett avslut där den alkoholiserade mamman når insikt och skärper till sig. Men inte hos Nanna Johansson. Det är som om Boel står över skammen, den rör inte henne i ryggen.

Skratten finns, men är inte lika framträdande som vi är vana vid hos Nanna Johansson. En tragisk stämning utan punchline med befriande skratt som sveper bort den dåliga stämningen.

– Jag har skrivit noveller parallellt med att teckna serier, och det har varit skönt att få balansera upp med någonting som är långsamt och reflekterande och har en lite mer sorglig ton.

Som poddare i satirpodden ”Lilla drevet” och som bloggare och serietecknare kan hon bli samtidstrött. Då är novellerna en skön reträtt till någonting som inte behöver vara så ”hetast just nu”, där förmiddagens roliga skämt kan vara mögligt på eftermiddagen.

– Nu ger jag ut noveller som jag kan ha skrivit för åtta år sedan, det skulle jag aldrig kunna göra med ett seriealbum.

”Paradise” har några berättelser som kan skrivas in i ett slags socialrealistisk genre, medan andra är mer flippade. Som novellen ”Hennes riktiga namn”, om en man som anlitar kvinnor att spela hans döda hustru. En märklig berättelse med känsla av Hitchcocks ”Vertigo” som lyfter fram styrkan i Nanna Johanssons svarta fantasi, där absurditeten får löpa amok.

Nanna Johansson själv tycker dock att alla novellerna ligger på ett någorlunda realistiskt plan, om än förhöjt.

Trots att hon har gett ut flera böcker, som ungdomsromanen ”Omänniskor”, känner hon nervositet inför mottagandet av ”Paradise”. Kulturlivet har en tendens att vilja placera in människor i fack och rynka på näsan när någon inte håller sig inom detta fack. Nanna Johansson har inte märkt av det och tror att det är en attityd som är på väg att försvinna, även om hon får acceptera att artiklar om novellförfattaren på Bonniers nämner satirpoddaren i ”Lilla drevet”.

– Jag hade en lärare en gång som sa att receptet för framgång var att hitta det man är bra på och upprepa det om och om igen. Det lät inte roligt alls, tycker jag.

*

Läs mer: Fler bokrecensioner finns att läsa här

Läs mer: Fler krönikor och kommentarer av Kristian Ekenberg

Kristian Ekenberg 026-15 96 50 kristian.ekenberg@mittmedia.se