Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

När berättaren måste ha livvakt

Annons

Tryck- och yttrandefriheten handlar om något större, djupare och mer avgörande än en författares rätt att skriva fritt. Friheten är också läsarens, rätten är berättelsens frihet, alla lever vi på berättelser; också en nation är en berättelse, religionen är en berättelse.

Vad som sker i ofria länder är att makten bestämmer berättelsen, på samma sätt som en religion eller en politisk ideologi gör det.

Den tanken framförde Salman Rushdie när han tillsammans med Roberto Saviano i tisdags kväll framträdde i Stora börssalen, inbjudna av Svenska Akademien till ett seminarium om ”Det fria ordet och det laglösa våldet”.

För de två har yttrandefriheten en djupare innebörd än den enskilde författarens frihet. Men de har erfarenhet av hur denna frihet blir omöjlig i samma stund deras skrivande uppfattas som utmanande, farligt eller kränkande. Som skedde för Salman Rushdie när ayatollan Kohmeyni i Iran utfärdade sin dödsdom, fatwan, mot honom efter romanen ”Satansverserna”. Och nu sker när den neapolitanska camorran dödshotar Saviano efter de stora framgångarna med hans bok om maffian, ”Gomorran”.

Att de två under seminariet i Börshuset omgavs av livvakter var en påtaglig bild av det liv de tvingas leva.

Det nya är att gränser inte längre är något skydd. Förr kunde författare som hotades och förföljdes för vad de skrivit gå i exil och därmed känna sig fria. I dag sträcker sig makten – den muslimska fundamentalismen i Rushdies fall, camorran i Savianos – över hela världen. Repressionen har blivit global, därmed har yttrandefriheten fått en ny, mer utsatt position.

Akademiens ständige sekreterare, Horace Engdahl, påminde om hur upplysningen i kamp mot statens makt skapade ett utrymme för yttrandefrihet, en tryckfrihetens tradition som inte funnits tidigare. Men inte endast i kamp mot staten, lika mycket i opposition mot kyrkans inflytande, påminde Rushdie om.

Rushdie ser friheten som mer fundamental än den som begränsas till författarens rätt att skriva vad han vill.

Vi är berättardjur, vi lever på historier, det är med dem vi formar vår värld är Rushdies grundsyn; utifrån den skrev han ”Satansverserna” som av islamister uppfattades som blasfemisk och ledde till den iranska fatwan när Rushdie inte visat respekt för den islamska religionen. Kravet på respekt är, menade han, ett nytt inslag i viljan att begränsa yttrandefriheten.

Medan själva idén med den är att inte visa respekt, att säga det som inte får sägas men bör sägas.

På det viset liknar religiösa försök att begränsa yttrandefriheten de som görs av kriminella organisationer som camorran i Italien. Robert Saviano menade att vad han gjort med sin bok är att berätta en historia camorran inte vill ska berättas. På samma vis som Rushdie gjorde om Muhammed: han berättade något islamisterna inte vill ska berättas.

Priset för att göra det är högt.

Salman Rushdie har i åratal levt under starkt polisskydd, Saviano gör det nu. Det har i sin tur lett till kritik mot dem också från annat håll, inte bara islamister och maffialedare utan också de demokratiska delarna av samhället.

Skyddet har kostat skattepengar, därför har de kritiserats för att med sina böcker – som de borde förstått skulle leda till sådana hot – förorsakat deras regeringar, i England och Italien, onödiga utgifter för att skydda dem. Det är möjligen ett mer avgörande hot mot yttrandefriheten: ingen är villig att, bokstavligen, betala dess pris.

Det är samma tankegång som framförts i debatten om de danska Muhammedkarikatyrerna och Lars Vilks rondellhund. Varför ska samhället betala för skydd för några författares eller konstnärers rätt att skapa vad de vill?

Någonstans utanför de fördragna gardinerna i Börssalen – en del av säkerhetsåtgärderna: ingen sikt för krypskyttar – svävade denna kväll också den svenska yttrandefriheten, för tillfället representerad just av Vilks, nekad att ställa ut i Kalmars nya konsthall och har vållat upprördhet med planerna på en musikal på muslimskt tema.

Till dödshot – som för Rushdie och Saviano – har det inte riktigt kommit. Inte än.

Att Svenska Akademien med detta samtal mellan världens två mest jagade och hotade författare effektivt bemötte all kritik som riktats mot akademien efter den så kallade Rushdieaffären 1989 kunde denna kväll inte bättre symboliseras än av en dam i publiken.

Kerstin Ekman.

Hon som lämnade akademien då, för 19 år sedan, tillsammans med Lars Gyllensten och sedan dess symboliserat kritiken mot akademien för att inte försvara det fria ordet. Åtminstone den borde nu tyna bort, även om de muslimska hoten mot Rushdie, maffians mot Saviano inte kommer att göra det.

I sin mest extrema form handlar tryck- och yttrandefriheten om liv och död, en författares liv och död men också demokratins, den fria tankens.

Vare sig den är hotad av religiösa fundamentalister eller ljusskygga brottslingar.

Fotnot: Seminariet ”Det fria ordet och det laglösa våldet” sänds i textad version i SVT 24 och SVT 2 kl 14 på fredag, 28 november.