Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

När friidrotten kom att handla om något långt under sin värdighet

Annons

Ett efter ett kom namnen och dopingskandalen var ett faktum.

Det här var året som friidrottsvärlden vändes upp och ner och sportens rykte sattes på ett rejält prov.

Det var medeldistansare, häcklöpare, maratonlöpare, släggkastare, gångare ... ja, you name it. Ingen gren tycktes klara sig från dopade idrottare och när dokument som visade hur IAAF tagit emot mutor och mörkade blodprov dessutom publicerades kom friidrotten att handla om något långt ifrån sportens värdighet.

2015 var ett mörkt år, det går inte att komma i från. I stället för att imponeras av goda prestationer, började tankarna genast snurra. Är det verkligen fair play?

Nästa år vankas ett OS, ett mästerskap som inte är någonting utan friidrottens närvaro. Ändå har det gått så långt att vissa kräver att sporten utesluts från mästerskapet.

Det skulle verkligen vara kollektiv bestraffning i sin renaste form och att ta det hela ett steg för långt. Det är till och med ett för stort steg att stänga av en hel nation från tävlingarna.

Stäng av de som dopas på livstid direkt i stället. Och inför bättre kontroller innan idrottarna släpps igenom.

Sprintern Justin Gatlin stängdes av – och kom tillbaka igen. Och slutade på en andra plats bakom Usain Bolt i herrarnas 100-meterfinal i VM i Peking i somras. Och jag kan inte rå för att tvivla på hans ärlighet och någonstans tro att han kanske inte var helt ren där han sprang in på 9.80, bara en ynka hundradel bakom världens bästa sprinter genom tiderna.

Och det är de tankarna jag inte vill tänka. Jag vill kunna lita på idrotten.

Det är namn som Gatlin, Maria Konovalova, Vlas Bredchin, Jarovslav Cholopov och Josephine Onyia, bara för att nämna några, som förstör idrotten.

Friidrotten i dag är där cyklingen var för ett tiotal år sedan. Och det är oacceptabelt. Det krävs att det införs säkrare kontroller och en nolltolerans - på riktigt - mot doping, för att kunna rädda sporten och vinna tillbaka förtroendet hos publiken och hos idrottarna.

För jag har fortfarande hopp för friidrotten, om än ett litet sådant. Det är inte ute riktigt än. Det finns fortfarande stora namn som vi inte behöver tvivla på. För den som följer Usain Bolt på sociala medier ser att han jobbar hårt för sina resultat och dessutom kraftigt tagit ståndpunkt mot doping.

Dagen då han fastnar i ett dopingtest – den dagen är friidrotten helt borta.