Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

När mobilpratet dödar

I dag, den 23 december är en dyster trafikdag. Tomas Polvall, med en bilolycka i färskt minne, har läst en tankeväckande bok om de livsfarliga (mo)bilförarna.

Kvällen var ljum när jag lämnade mina vänner i Gladsax. Det hade varit en strålande dag. Först en utställning, sedan fotografering längs kusten innan jag fortsatte till middag hos Helen och Anders.

Det var mörkt när jag skulle köra hem, så jagvalde kustvägen för att den är säkrare än småvägarna längre inåt landet. Det var nästan ingen trafik. Jag sänkte farten när en buss svängde in på en upplyst hållplats. Sikten på raksträckan var god. Inga bilar syntes, varken framför mig eller i backspegeln.

Plötsligt körde bussen ut. Den fortsatte mot vänster. En tanke fyllde min hjärna. Stopp, stopp - ser du mig inte! Bussen fortsatte längre ut på vägen. Jag styrde undan för att undvika kollision, men bussen fortsatte diagonalt över vägen. Till slut täckte den hela vägbanan. Efteråt såg jag infarten till skolan. Bussen hade varit på väg dit för att vända. Det var därför den kört tvärs över vägen.

Jag bromsade inte. Efteråt var det uppenbart att det varit rätt beslut. Hade jag bromsat hade jag kört rakt in i bussen.

Smällen var våldsam. Sedan blev det alldeles tyst. Jag förstod vad som hänt, men visste inte hur skadad jag var. Min första tanke var att jag blivit förlamad. Jag rörde på huvudet. Det kändes normalt. Jag rörde på mina ben. De kändes normala. Jag stängde av motorn och steg ur bilen. Lättad över att jag inte hade blivit förlamad. Jag gick runt bilen. Höger bakhjul låg längre bort, stötdämpare och fjädrar låg utspridda på vägen. Bilen var nio månader gammal. Det var den bästa bil jag någonsin ägt. Gick den att reparera? Jag började gråta, våldsamt och okontrollerat.

Bussen stod femtio meter bort. Chauffören talade i sin mobil, precis som han gjort också när han svängde ut framför mig. Först ignorerade han min ankomst, sedan skrek han: Hur fan kör du. Jag frågade om han ringde polisen. Han svarade att han ringde sitt bolag och sade irriterat att han kom för sent till de passagerare han skulle hämta. Sedan undrade han om det var nödvändigt att ringa polisen.

Jag ringde polisen och talade om var olyckan inträffat. En vänlig kvinnoröst sade att polisen skulle komma direkt. Behövdes ambulans? Ja, jag var chockade och hade behov av någon som höll om mig. En bärgningsbil behövdes också.

Efter tio minuter kom ambulansen. En kvinna steg ur bilen och frågade om det var jag som kört personalbilen. Jag berättade om olyckan. När jag var färdig sade hon att det i alla fall inte var mitt fel. Jag började gråta och hon höll om mig. Hon sade att jag skulle vara glad för att jag inte skadat mig. Jag var chockad och ledsen för att jag hade blivit påkörd.

Tiden efter kollisionen var besvärlig. Minnesbilderna från olyckan plågade mig, men det lättade att tala om det som hänt. Om och om igen fick mina vänner lyssna. Det hjälpte, precis som beskedet från polisen om att busschauffören varit vållande till olyckan.

En följd av händelsen var att jag började läsa artiklar och böcker om olyckor och mobiltelefoner. Det bästa jag har läst är Matt Richtels A Deadly Wandering.

Händelsen han bygger sin bok kring inträffade den 22 september 2006 då den nittonårige Reggie Shaw körde in i en mötande bilist på en landsväg i Utah i USA. Två män omkom. Bilisten som kört bakom Shaw vittnade om vinglig färd under flera kilometer. Shaw hade skickat sms under körningen. Hade han gjort det i samma ögonblick som frontalkollisionen ägt rum? Kunde man få information om det?

Richtels skildring bygger på långa intervjuer med de inblandade: Reggie Shaw, änkorna och barnen till de framstående unga forskare som dödades vid olyckan, försvarsadvokater, åklagare, domare och forskare som studerat olyckor i samband med mobiltelefoner. Boken är spännande som en thriller hela vägen till den oväntade upplösningen.

Antalet olyckor som orsakas av bilister som ringer och messar har vuxit explosionsartat. Fler dödas av att bilförare som talat eller skickat SMS med mobilen än av berusade förare. I USA orsakas var fjärde olycka av mobiler, det blir 8 000 dödsfall om året. Förbud mot handhållen mobil och sms finns i de flesta länder i Europa, sedan några år också i Sverige, men förbudet gäller bara om det påverkar körningen. Det märks i statistiken, på ett år dömdes i Sverige 82 personer. I Danmark finns absolut förbud mot att skicka sms och att tala med handburen mobil och år 2013 bötfälldes 48 044 personer för att ha använt mobiltelefoner under bilkörning.

Matt Richtels bok är en minutiös kartläggning av olyckan i Utah. Den är också en psykologisk skildring av hur de inblandade och deras familjer påverkades. Och inte minst ger A Deadly Wandering en fascinerande bild av hur långt forskningen kommit för att förstå vad som händer under mobilkörning.

Med avancerade mätinstrument kan man se vad som händer när en bilförare talar i telefon och mobilen kidnappar vår fokusering. De företag som i USA i växande utsträckning finansierar forskningen har inte givit stöd till forskning som hur mobiltelefoner påverkar bilkörningen. Forskaren David Strayer fick därför själv bygga en simulator. Testet var enkelt. Föraren skulle bromsa när han såg ett rött ljus. De som körde utan att tala i mobilen gjorde det i tid. De som talade i mobilen reagerade för sent.

När resultaten blev offentliga trodde David Strayer att en förändring skulle äga rum. Han blev förvånad och besviken. Bilförarna i USA fortsätter att mobiltala och skicka sms. Det är inte annorlunda i Sverige.