Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

När olärda politiker vill läxa upp forskarvärlden

Österrikaren Karl Popper (1902-1994) var en 1900-talets stora vetenskapsfilosofer.

Annons

Även om den skola han grundade, den kritiska rationalismen, har relativt få anhängare bland dagens fackfilosofer, har hans hårda snytingar mot kommunister och pseudovetenskap fortsatt att väcka beundran hos en politiskt intresserad publik.

Att borgerligt sinnade personer kan ty sig till Popper är inte konstigt. Men försvaret av "det öppna samhället" och kritiken mot dess fiender är endast en del av arvet efter Popper. Andra delar finns det måhända anledning att förhålla sig mer kritiskt till.

Ibland hyllas Popper fortfarande som en uttalad läromästare, men hans idégods tycks även ha inlemmats i vad som kanske kunde kallas för en "borgerlig allmänbildning". Det är sannolikt därför som politiker och debattörer kan drista sig till att med förbluffande tvärsäkerhet döma ut hela forskningsdiscipliner. Detta trots att kritikerna själva saknar både forskarkompetens och grundläggande insikter om den akademiska värld de vill läxa upp.

Så agerar nämligen den som har fått lära sig vad "riktig vetenskap" är, och som därför uppfattar det som en plikt att likt en oombedd trädgårdsmästare rensa upp i universitetsdjungeln. En postmodernist här, en vänsterakademiker här och en genusforskare där. Bort, puts väck, försvinn!

Den som har läst Popper vet nämligen följande: Vetenskapsmannen ställer upp hypoteser som hen och andra kollegor sedan försöker falsifiera. Om hypotesen är av sådan natur att den inte skulle gå att motbevisa även om den de facto vore falsk, är det inte längre frågan om vetenskap.

Så kallad induktion, att utifrån enstaka observationer formulera generella utsagor, kan inte accepteras. Om vetenskapsmännen bara följer Poppers anvisningar behöver ingen bryta mot logikens lagar.

Men naturvetenskapen är som bekant inte hela universitetsvärlden. Frågan är hur relevant det är att indirekt luta sig mot Popper för att puckla på exempelvis humanister eller genusvetare, vilket KDU-ordföranden Sara Skyttedal nyligen gjorde i en diskussion på Twitter.

Huruvida Skyttedal har läst Popper, och om hon skulle hålla med om att ett visst idémässigt släktskap kan konstateras, må vara osagt. Men KDU-ordförandens kommentarer om "genusideologin" kan tjäna som exempel på hur det ibland kan låta.

Genusforskarna överger inte sina teorier när andra discipliner förklarat dem felaktiga, framhöll Skyttedal exempelvis. Ett påstående som hon sedan hade uppenbara problem att underbygga med konkreta exempel.

Diskussionen illustrerar vanskligheten i att rakt av överföra en naturvetenskaplig måttstock till ett sammanhang där forskningsuppgiften inte går ut på att testa hypoteser med generella implikationer, och där teorier används på ett helt annat sätt.

En relevant fråga att ställa sig är huruvida historikern med genusteori i grunden arbetar på ett annat sätt än kollegan som studerar källmaterialet från andra utgångspunkter. För om så inte är fallet blir det svårt att hävda att "allmänhistorikerns" artiklar skulle vara mer historievetenskapliga än artiklarna om betydelsen av kön i historisk tid.

En möjlig slutsats kan givetvis vara att de två forskarna är lika långt ute och cyklar, eftersom båda trotsigt följer den egna disciplinens mekanismer för kvalitetskontroll och kollegial granskning. Men att påstå att det som genusforskaren gör per definition är värdelöst, blir knappast seriöst.

En borgerlighet som lindar in sig alltför hårt i den popperska snuttefilten riskerar att landa hopplöst snett i diskussionen om humaniora. Åtminstone om läsningen är selektiv och sluten.

Frågan är om Popper i dag ens duger för att dänga i huvudet på vänstern på samma sätt som förr.

Den historiedeterminism som Popper kritiserade är trots allt ett rent randfenomen inom dagens vänster. I dag är det helt andra hot mot det öppna samhället som måste avkläs och bekämpas. Genushistoriker tillhör inte dessa.