Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ni tvingar mig springa ett maraton med brutna ben – varför kan jag inte få bli frisk?

Annons

Att inse att man är utbränd är en fruktansvärd upplevelse, att acceptera det är fruktansvärt svårt och att genomlida skiten är oerhört smärtsamt. Jag vill inte vara utbränd. Jag vill inte ha en icke-fungerande hjärna. Jag vill inte ha en icke-fungerande kropp. Jag vill inte vila mig igenom dagarna. Jag vill inte stänga in mig. Jag vill inte gråta. Jag vill inte vara hyperkänslig för stress. Jag vill inte vara ljud- och ljuskänslig. Jag vill inte behöva tacka nej till saker. Jag vill inte vara rädd för att köra bil. Jag vill inte undvika människor.

Jag vill jobba. Jag vill klara mig själv. Jag vill göra rätt för mig. Jag vill umgås med min man och mina barn. Jag vill kunna vara ensam hemma med barnen. Jag vill kunna skjutsa till skola och dagis utan att bryta ihop i bilen. Jag vill kunna hänga med i ett samtal. Jag vill känna mig stark. Jag vill umgås med familj och vänner. Jag vill orka ta en dusch. Jag vill komma ihåg att borsta tänderna. Jag vill tycka att det är trevligt att umgås. Jag vill kunna läsa. Jag vill kunna lyssna på musik. Jag vill orka träna. Jag vill kunna förstå en instruktion. Jag vill vara frisk!

■■ Följ ST Debatt på Facebook

När ni ber mig gå från noll till hundra från en dag till en annan rasar allt jag har byggt upp och rehabiliterat under ett år. Allt! Jag var ju på väg tillbaka. Jag kände att jag snart skulle kunna jobba 25 procent på min ordinarie arbetsplats. I stället tvingar ni mig att söka ett nytt heltidsjobb. Vad skulle det vara? Ni kan inte ens säga vad ni hade tänkt att jag ska jobba med. Att som utbränd gå upp på 100 procent direkt, komma till en ny arbetsplats med nya människor, nya uppgifter och nya lokaler är som att bestiga ett berg, fem dagar i veckan. Om jag tar mig ur sängen, vill säga. Alternativet är att säga upp mig och börja stämpla. Men för att få stämpla måste jag vara aktivt arbetssökande, och hur ska jag klara det kravet?

Känslan i min kropp är att ni tvingar mig att springa ett maraton med brutna ben. Eftersom benen inte håller, ramlar jag och då sparkar ni på benen. Det är oerhört smärtsamt och gör att min rehab måste börja från noll. Som grädde på moset sätter ni mig i en fruktansvärt jobbig sits ekonomiskt. Att vara utan inkomst i 2,5 månad är ingen lätt match – ni kanske borde prova.

Jag kände att jag var på gång. Jag kände att min ork med barnen var bättre. Jag kände att jag skulle kunna ta mig an något på jobbet. Jag kände att om jag får börja lugnt så går det.

Vilken läkare, förutom Försäkringskassans läkare, säger att du ska börja jobba 100 procent direkt efter en utmattning? Ingen!

Hur kan det ens vara lagligt att den 23 juli skicka ett brev om att jag inte får några pengar för juli och augusti? Hur kan det vara lagligt i landet som påstår att man ska ha en ekonomisk trygghet i livets alla skeden? Juli, augusti och förmodligen hela september är ett stort svart hål i min ekonomi. Vem ska hjälpa mig?

Ge mig en chans! Varför kan jag inte bara få bli frisk?

Det är fult att sparka på den som ligger.

Utbränd

Läs även:

Vi sjuka knäcks av Försäkringskassans avslag

Tack, Försäkringskassan – ni slår undan fötterna för mig

Varför inte boka läkartid med Försäkringskassan direkt?

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel
Annons