Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Barndomens lycka återvunnen

Annons
Hon har skrivit sig genom Vinterkriget -  beskriver det som att hon klättrat mellan pansarvagnar och rivit sig på taggtrådsstängslen på väg mot sitt skimrande barndomsland. I "Gränslöshetens tid" har den finländska författaren Eeva Kilpi äntligen nått fram till barndomsåren i Raivattala by i Karelen.


- För mig var det nödvändigt och oundvikligt att skriva om upplevelserna under Vinterkriget först. Men nu upplever jag att jag har gjort rivningsarbetet och som lön för mödan har jag fått tillfälle att leva i mina minnen, i det här barndomslandet, säger Eeva Kilpi.

Hon är en av Finlands mest uppskattade författare och har dessutom fått stor uppmärksamhet utanför hemlandet. I Sverige har hennes diktsamlingar "Sånger om kärlek" och "Tack för i går" sålts i stora upplagor. Eeva Kilpi sägs ofta ha gett den medelålders kvinnan en plats i litteraturen, med sina humoristiska och insiktsfulla dikter och romaner. Men hennes stora genombrott i Finland kom i och med den självbiografiska trilogin om det finska Vinterkriget: "Vinterkrigets tid", "Längtans tid" och "Fortsättningskrigets tid".

- Jag har hela tiden försökt vända tillbaka till tidig barndom, men krigstiden var ju däremellan, konstaterar hon.

I "Gränslöshetens tid", som precis har översatts till svenska, målar hon med generösa penseldrag upp en värld som inte längre finns. Barndomshemmet med den känslosamma och djupt religiösa mamman, pappa trävaruhandlaren och den flera år yngre systern, järnvägsrestaurangen där den duktiga och dominanta farmodern härskade i oinskränkt majestät och morföräldrarnas hus i Rytty. Med hjälp av syn- doft- och smakminnen förmedlar Eeva Kilpi överrumplande tydliga intryck. Ett skalat ägg har halkat ned på golvet och täckts med hår och damm, den fräna lukten av rävskinn som garvas fyller luften och synen av knoppande låsbräken på marken - den oansenliga växt vars blad påminner om änglavingar - gläder både författaren och läsaren.

- Jag blev överraskad över minnets nyckfullhet. Jag utarbetade själv en metod för hur jag skulle komma tillbaka till minnena. Jag lade mig helt enkelt i sängen, lutade mig tillbaka och tänkte på gamla saker. Då kom det mer och mer av det som jag ibland hade glömt bort helt, berättar hon.

Hon beskriver barndomen som solig, ljus och lycklig. Men det är ingen förljugen idyll som Eeva Kilpi skildrar i sin bok. Hon väjer inte för att ta upp mörka och mindre smickrande bitar ur sin familjehistoria. Mest smärtsamt har det varit att berätta om den spända relationen till modern. "Jag har famlat efter mamma alltsedan jag var liten, gjort fåfänga försök tills bara tacksamhet och högaktning återstod. Det är trots allt en utväg. En mor skall respekteras. Sina egna känslor skall man undertrycka i hennes närvaro, annars får man dåligt samvete", skriver hon i "Gränslöshetens tid".

- Jag hade inte kunnat skildra min mamma på samma sätt när hon levde. Men nu när jag har beskrivit hennes karaktär som jag upplevde henne har jag märkt hur mycket jag älskar henne. Och jag upplever att hon gav mig väldigt mycket.

Så skrattar hon till och fortsätter:

- Jag har ärvt hennes fruktansvärda karaktär, jag skriver med alla de stora känslorna som hon använde när hon levde. Det är fruktansvärt att leva med sådana känsloyttringar, men för en författare är det bara till nytta.

Det har varit viktigt att vara ärlig och sann i skrivandet. Eeva Kilpi har inte skonat sin omgivning, men har ändå varit allra hårdast mot sig själv. En passage i boken berättar om hur hon lurar en klasskamrat så att denna oförskyllt får kvarsittning - ett minne som fortfarande sitter som en tagg i kroppen på författaren.

- Man kan se det som en sorts bikt. Det kom upp saker ur minnesgömmorna som jag fortfarande har dåligt samvete för, säger hon. När man skriver om sitt eget liv vill man på något sätt bikta sig och ge förtroenden.

Men det svåraste av allt är ändå att hennes barndoms Karelen försvann utom räckhåll i samband med Vinterkriget. Visserligen kunde hon på 1990-talet äntligen bege sig på en så kallad hemvändarresa till huset i Raivattala by och morföräldrarnas gård i nuvarande Ryssland, men återseendets glädje grumlades av lika delar sorg.

- Jag hade längtat efter det här återseendet och det betydde väldigt mycket för mig. Men det var ett hårt slag också, en stor sorg, när jag förstod - om än inte slutgiltigt - att allt är i händerna på främmande människor.

- Jag drömmer om att det ska komma en tid då Karelen ska höra till Finland igen och jag ska kunna åka dit med mina barn och barnbarn och känna mig trygg där.

Att skriva "Gränslöshetens tid" har varit som ett reningsbad, säger hon. Hon har kommit i kontakt med sin barndom och sin familj på nytt - på sätt och vis är boken en kärleksförklaring till var och en av de människor som berikade hennes barnaår. Starka farmor, lamatanten som hade blivit förlamad i en bilolycka men ändå förmedlade en sådan harmoni och livsglädje, mamman med alla känslostormar och den älskade men distanserade pappan.

Vad som kommer härnäst vet hon inte - eller vill inte säga. Skrivandet är ett skört hantverk som fungerar som allra bäst när man får vara i fred.

- Jag är lite vidskeplig i det hänseendet. Att berätta om något som jag ännu inte har skrivit klart är ungefär som att sticka med en nål i en ballong. Men jag tror att jag måste skriva mig bort från barndomen och ta nya mer fiktiva grepp.

Med åren har Eeva Kilpi i alla fall märkt av en liten kursändring i sitt författarskap. Kanske har det med åldern att göra att hennes böcker allt oftare slutar i ett hoppfullt tonläge.

- Nu när jag har blivit äldre har jag börjat tycka att det ska finnas ett försonande och förlösande slut i böckerna så att människan får hopp för framtiden. Det ska nästan vara som det var i de gamla sagorna: ett lyckligt slut. (PM)

Mer läsning

Annons