Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Barnlek blir blodigt allvar

Annons
Måns och Milla är skitstövlar. Känslovampyrer som suger näring ur sin omgivning, svarta hål som alla andra kretsar omkring. Mariette Glodeck skrev debutromanen "Röda vita rosen" för att utforska skitstövlarnas psyken, men upptäckte snart att hon hade mer än första bokstaven i sitt förnamn gemensamt med sina huvudpersoner.


"Hur tänker en skitstövel?" Frågeställningen dök upp i huvudet på Mariette Glodeck en dag och vägrade att försvinna. När hon satte sig för att skriva blev 30 sidor klara i en handvändning, något som hon aldrig har upplevt vare sig förr eller senare.

- Jag är väldigt förjust i skitstövlar, konstaterar hon. På något mystiskt vis är det så att jag samlar på dem. Då menar jag inte att jag har blivit tillsammans med dem allihop, för det går ju inte. Men det kan vara kompisar som har en viss personlighetstyp. Det är känslovampyrer, människor som kramar ur folk mer än de egentligen ska ha i en relation, säger hon.

- Jag ville hitta förklaringar men någonstans på vägen insåg jag att det här handlar ju om mig själv också. Det är inte så att man är en beskedlig lammunge själv. Att utnyttja människor känslomässigt som skitstövlar gör - det har jag också gjort...

Måns och Milla är navet i det kompisgäng som har bestämt sig för att fira midsommar tillsammans på en skärgårdsö. Det är Pripps Blå-varning i luften: sommaridyll, kluckande vågor och ett gäng unga människor som har känt varandra sedan barndomen. Men "Röda och vita rosen" går djupare än så, mellan de gamla vännerna Frida, Tove, Pepsi, Teddy, Carl, Måns och Milla finns mängder av outtalade spänningar och behov av att kasta av sig gamla roller. Den gamla leken Röda och vita rosen bjuder på oväntad och dramatisk förlösning.

- Redan för tio år sedan kom jag på ramverket till berättelsen. Jag tyckte att det var spännande det här med att vuxna har så otroligt svårt att ta saker lätt, att det alltid blir allvar när vuxna ska leka. Om man någonsin har spelat bandy med vuxna män så vet man precis hur galna de kan bli. Det som var underhållning har plötsligt tippat över och blivit allvar.

- Röda och vita rosen dök upp eftersom jag själv tyckte att det var en så grym lek. Vi lekte den, men den slutade alltid av sig själv för att någon visade vit flagg. Det blev så otäckt på en gång. Det var inte alls som i "Kalle Blomkvist" där man kunde hålla på en hel sommar. Vi kunde knappt hålla på en kväll, sedan var det alltid någon som gav upp efter att de hade fått armen omvriden.

Mariette Glodeck är debutant, men ändå en erfaren skribent. I tolv år har hon jobbat som copywriter på olika reklambyråer. Hon är van vid att använda sig av orden, van vid att få textkritik, skriva och skriva om. Men i den litterära världen känner hon sig ännu så länge som en nybörjare. Hon skrattar lite när hon berättar hur obekväm hon kände sig när hon häromveckan presenterades på förlagets stora författarkväll.

- Helt plötsligt fick jag jämförelsematerial. Jag har inte gått den och den utbildningen, jag har inte ens en brun kavaj. Kan man få vara som jag utan att kallas för lättsinnig, kan man få se ut som en piggelinglass, som jag tyckte att jag såg ut där? Finns det en ruta som jag kan få stå på?

I orden är hon trygg. Mindervärdeskomplexen märks inte så länge hon sysslar med det hon vet att hon behärskar.

- Ord kommer alltid. Jag är inte rädd för vita ytor. Det enda jag är rädd för när jag skriver är att det ska bli lite platt och banalt. Det är en balansgång. Jag vill vara enkel, orden ska aldrig vara så svåra eller fula och fina att de står i vägen. Språket ska vara genomskinligt, säger Mariette Glodeck.

De förestående recensionerna oroar henne en aning - men den värsta kritiken har hon redan fått. Innan hon skickade i väg sitt manus till bokförlagen lät hon en kompis läsa texten och bad honom säga vad han tyckte.

- Jag fick en fantastisk sågning. "Nej, jag orkade inte läsa den", sade han. "Alla de där relationerna, jag är inte så intresserad av sånt". Det var ganska smärtsamt, men samtidigt jätteupplysande. Det fick mig att inse att jag måste skära bort jättemycket i början. Inledningen var alldeles för långsam, jag behöll den där Pripps Blå-känslan för länge.

Men mottagandet lär knappast bli lika svalt när boken kommer ut i handeln. "Röda och vita rosen" har redan fått uppmärksamhet av bokbranschen och de få omdömen som har sluppit ut i förväg har varit positiva. En del har redan börjat tjata på Mariette Glodeck att hon måste skriva en fortsättning på berättelsen om kompisgänget.

- Jag blev alldeles knäckt när jag hörde det och tyckte att det var en fruktansvärd idé. Det gamla skärgårdsgänget åker till fjällen - hur illa kan det gå i en fjällstuga, typ? Men så var jag ute med min man en kväll och så tittade han på mig retfullt och sade: "Men du, om du skulle..." och då började min hjärna gå i gång direkt. När man har jobbat med karaktärer så länge så har man så mycket material som man inte har använt.

"Röda vita rosen" del 2 lär ändå dröja ett bra tag. Just nu vill hon skriva andra berättelser. Bok nummer två är på gång, faktainsamlandet är nästan klart och hon räknar med att sätta sig ned och börja skriva om någon vecka. "För att trösta mig om jag får dåliga recensioner".

För mig handlar "Röda vita rosen" mycket om drömmen om den eviga vänskapen. Går du också och bär på den?

- Ja, vi är ju skadade allihopa som har levt med serien "Vänner" i hur många år som helst. Jag tror att vi har en väldigt romantiserad bild av vänskap, särskilt kanske storstadsbor som ofta är singlar och bygger nya familjer med hjälp av vänner.

- I själva verket tror jag att de flesta människor har vänner av ganska praktiska skäl. Man väljer vänner som är ganska lika en själv för att få stöd och bolla med, vänner kan vara arbetsredskap för att ta sig vidare. Det är nog därför man ofta byter vänner, om man förändrar livet. Men ingen vill vara utbytbar, vi odlar i stället myten om att vi är unika. Så fort man petar på den blir alla märkbart illa berörda.


Mariette Glodeck:

Ålder: 38 år.

Bor: Innanför tullarna i Stockholm.

Familj: Maken Odd, dottern Stella 17 år, sonen Benjamin 6 år och katterna Nemo och Bob Hund.

Lyssnar på just nu: Louis XIV. "De är fantastiskt pajiga, sjunger med fejkad engelsk accent och refererar till Marc Bolan och Iggy Pop."

Läser just nu: "Alldeles för mycket - det är ett tecken på att jag är stressad. Jag läser ´Hej då, allihopa´ av Conny Palmkvist, Rickard Flingas självbiografiska "Iskallt och stenhårt", Daniel Sjölins "Personliga pronomen´ och Kerstin Norborgs ´Missed abortion´."

Förhållande till läsning: "Jag har alltid läst. Det är det finaste jag har ärvt av min mamma. Hon är tokig i böcker. Bara att titta på henne när hon läste gjorde att jag längtade efter att själv läsa."

Mer läsning

Annons