Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bättre än vad vi förtjänar

Pipeline: The Soft Eyes

Annons
Så där ja.
The Soft Eyes var ett välkommet bidrag till Pipelines onsdagscafé . Ett stopp på den kletiga romantisering av singer/songwriters som fått fortgå alldeles för länge.
Och egentligen är det fantastisk vad en enkel trummaskin kan åstadkomma. Vad lite inspiration och intressant popmusik kan göra.
The Soft Eyes har nämligen några små diamanter till låtar att erbjuda. Live skimrar dessa dessutom än mer.
Synd därför att lokalen inte fylls till bristningsgräns. Att inte fler unnar sig tillfället att ta del av annat än allehanda julshower och taskigt klädda coverband.
Men tydligen är det endast de vanliga misstänka, några nya ansikten och stans popmaffia som är intresserade. Som törstar efter spännande artister som sällan syns i Sundsvall.
För The Soft Eyes är onekligen ett av dessa.
Johan Sigerud har nämligen en röst som med säkerhet lyckas bära låtarnas texter. En intim men samtidigt innehållsrik röst som berättar i stället för att skrika eller viska.
Och tillsammans med sin egen gitarr och Daniel Värjö spelande på en annan samt den räddande trummaskinen skapas skön musik ur en nästintill obestämbar vinkel.
Smarta, charmiga och lyssningsvärda historier såsom de i Never the last time och Me and the others har Sigerud skrivit många av. I går var de överlägsna versionerna på gruppens skiva Let´s dance to our own beat. Åndå når musiken inte mitt innersta. Och i så fall grävs det med teskedar i stället för med skyfflar.
Räddningen blir låten Attitude problems.
Plötsligt är det som om jag hör låten för första gången.
Och då är The Soft Eyes bättre än vad vi alla egentligen förtjänar.

Mer läsning

Annons