Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bedövande vackert

Konsert
Chinateatern, Stockholm (måndag)
Antony and the Johnsons

Annons
Betyg: 4
Chinateatern har varit utsåld i månader. Faktum är att konserten är så utsåld att den stackars biljettkassörskan ser ut att vilja säga upp sig på plats när hon för några ögonblick tror att hon slarvat bort mitt förbeställda entrébevis.
En halvtimme senare är det i samma teater så tyst att lokalens fläktsystem framstår som 20 sekundmeter på Fårös västkust. Några ohyfsade och taktfasta sms-pip låter som ännu en brandutryckning till Nacksta.
Och längst fram vid en blanksvart flygel och i ett liladunkelt sken sitter en man. En man som sjunger om att vilja vara kvinna. En man som knappast var coolast i klassen som liten. Som antagligen inte faller inom ramen för hur dollarkåta skivbolag vill att deras kassakor till artister ska se ut. En man som oftast men inte just i kväll klär sig mer eller mindre som en tant.
Ja, ni förstår ju själva. Antony and the Johnsons genombrott kan sett till ytan vara svårt att greppa.
Men då har man inte hört queer-sångaren ta en enda ton. Med sin falsettnära androgyna stämma och duracell-kaninvibrato fascinerar och trollbinder Antony Hegarty publiken. På ett sätt som får alla andra tillfällen de slitna orden använts, att tappa sitt sista korn av trovärdighet. Kompad av bland annat sin egen flygel, släpiga stråkar och kattassande trummor lämnar rösten publiken andaktig. Nära 1 300 åskådare exploderar nån minut direkt vid varje låts slutackord. Tystnar igen. Som tysk disciplin.
Antony plockar givet mycket från senaste albumet I am a bird now men gör också ytterst fina versioner från den sju år gamla debuten. Som den nedtonat stämningsfulla Cripple and the starfish. Musiken är överlag bedövande vackert, men två konsertögonblick kommer att leva längre. Först Antonys charmigt halvhjärtade försök att punktera Whitney Houstons glättiga I wanna dance with somebody med sin betydligt mer svårmodiga pianoångest. För att sedan förlöjliga allt genom att läspa sig igenom låten med förklaringen att han försöker sångförföra en insekt på tungan.
Och så senaste albumets paradnummer Hope there's someone som skickar så kraftiga rysningar genom kroppen att den bokstavligt talat vibrerar. Från hjässan till tårna.
För första gången den här kvällen överröstar något annat än applåder Chinateaterns fläktsystem.

Mer läsning

Annons