Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Beskowsk idyll i Svenssonskt perspektiv

Annons
Allt är sig nästan likt när Elsa Beskows sagovärld tar plats på Dramaten. De färgglada tanterna, farbror Blå och hunden Prick möter upp när barfotabarnen Petter och Lotta går vilse på Stora Landsvägen. Julia Dufvenius och Hugo Emretsson, som spelar sagoboksbarnen, sätter fingret på det som skevar i idyllen.


Elsa Beskows berättelse om de föräldralösa barnen Petter och Lotta är väl bekant för alla som någon gång har varit i sagoslukaråldern. Att de får bo hos den elaka Tvätt-Kristin som bara skäller på dem. Att de skickas ut för att köpa ärtor - men tappar pengen på Stora Landsvägen och brister i gråt vid tanken på att bege sig hemåt igen. Och hur de, som genom en lycklig slump, stöter på de tre snälla tanterna Grön, Brun och Gredelin och får ett nytt hem hos dem.

- Jag minns att jag läste Elsa Beskows böcker jättemycket när jag var liten, säger Julia Dufvenius som spelar Lotta i Dramatens uppsättning. Däremot kommer jag inte ihåg så mycket om vad berättelserna handlade om. För mig var det sagor bara, med otroligt fina bilder.

Dramatens familjeföreställning "Petter och Lotta och Stora Landsvägen" innehåller alla de välbekanta ingredienserna plus en hel del bonusmaterial. I Lucas Svenssons dramatisering har nämligen flera av Elsa Beskows barnböcker mixats samman. Här dominerar självklart böckerna om Petter och Lotta, men med inslag från bland annat "Hattstugan", "Blomsterfesten i täppan" och "Olles skidfärd". Och samtidigt som flera bekantingar som herr Kantarell, fru Dill och Tant Kål dyker upp i de mest fantastiska kreationer är det något större, mer obestämbart som skiljer sig från det man är van vid.

- Lucas har tillfört väldigt mycket. Han har gjort det till sitt och skapat något eget, säger Hugo Emretsson, som spelar Petter. Det blir något slags möte mellan Beskow och Svensson i pjäsen.

Varför är Tvätt-Kristin så fruktansvärt elak? Hur ska Petter någonsin kunna komma ihåg alla lärdomar som han plikttroget skriver upp i sin anteckningsbok? Och varför säger tanterna att Tvätt-Kristin ska "töa i mörkaste Afrikaland" när hon frusit fast med händerna i tvättkaret? Lucas Svenssons dramatisering väjer inte för de mindre behagliga tendenser som finns inbyggda i Beskows sagor. Inte ens tanterna är riktigt så genomsnälla som man minns dem från sagorna.

- Det är jättebra att Lucas nyanserar tanterna. Men om man läser böckerna som vuxen ser man att de är väldigt olika karaktärer. Gredelin är väldigt neurotisk och Grön är väldigt sträng. Det är egentligen Brun som står för det goda, säger Julia Dufvenius.

- Men när jag var liten tänkte jag aldrig på att de var olika. De var bara goda och snälla och vackra för mig.

Det talas ibland om att det finns ett fördomsfullt drag i Elsa Beskows sagor. Är det något som ni har märkt av?

- Ja, absolut, svarar hon. I "Tant Bruns födelsedag", tror jag det är, står det att de ska klä ut sig till något skojigt, "som en neger eller något annat kul".

Och Hugo Emretsson fyller i:

- Och positivhalaren i boken är ju väldigt svartmuskig och kroknäst. Han är väldigt tydligt en främling.

Ordning och reda, tydliga ramar och gammaldags värderingar präglar Elsa Beskows sagor, konstaterar Hugo Emretsson. Den som inte är snäll får smaka på Herr Ris - eller hotas i alla fall med smisk. Barnen på Dramatens provföreställning tjuter av skratt när det smiskglada riset jagar efter någon lämplig syndare att straffa.

- Som född på 1970-talet blir det en krock mellan Elsa Beskow och de värderingar som man själv är uppvuxen med, säger han. Sedan kanske det har gått varvet runt nu så att hon inte känns lika omodern - eller omodern kanske man inte ska säga, utan snarare kontroversiell - som hon var när jag var liten.

Julia Dufvenius och Hugo Emretsson är noga med att framhålla att Lucas Svenssons föreställning inte är någon politiskt korrekt pekpinneteater. Här finns ingen tydlig sensmoral, inga inbyggda påbud om att si och så här ska publiken tänka och känna. Men ska man välja ut ett huvudtema är det kanske själva växandet som står i centrum.

- Petter och Lotta gör ju en klassresa som kan stå för olika saker. Att de växer upp -  att de gör en resa från att vara barn till att börja bli medvetna om vuxenvärlden och om att de själva så småningom ska bli vuxna.

Julia Dufvenius fortsätter:

- Samtidigt handlar det om att ifrågasätta lärandet. Det här är barn som verkligen får gå i skolan, men att lära, vad är det egentligen? Ska man skriva upp allting, har man nytta av det? Finns det olika sätt att lära sig på?

Sensmoral är förresten något man ofta kräver av barnföreställningar, menar Julia Dufvenius. Spelar man teater för vuxna får man inte lika ofta frågan om vad publiken kommer att bära med sig hem från föreställningen.

- Det finns ett behov hos vuxna att säga vad barn behöver, vad de ska lära sig av teatern. Det är en inställningsgrej som är rätt intressant, säger hon och får medhåll av Hugo Emretsson:

- Man kanske är mer orolig för att barn ska få i sig fel saker, att det inte ska kunna sålla och plocka till sig det de vill. Men det tror jag att de kan, säger han bestämt.

"Petter och Lotta på Stora Landsvägen", i regi av Carolina Frände, har urpremiär på Dramatens stora scen den 26 november. (PM)

Mer läsning

Annons