Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Blås någon i ansiktet

Annons

Tåget är fullbokat så när som på platserna för djur. Alltså där människor får ha djur med sig, inte en vagn med sågspån på golvet. Det här är en alldeles vanlig djurvagn, där det bara är plast från små sugrör på golvets heltäckningsmatta. Och de flesta av djuren har mobiltelefon.

En rostbrun liten sak med svarta ögon som ser ut att vara på väg ut ur huvudet sitter bredvid mig och viftar på svansen, i knät på sin matte. Solen strålar in genom fönstret. Hunden och jag gäspar i kapp. Då och då tittar vi på varandra. Vad vill den mig?

På Twitter undrar författaren Therese Bohman hur en vuxen människa kan sitta på ett tåg och titta på film utan hörlurar. Många frågar sig samma sak. Eller hur någon kan välja tyst avdelning och sedan ägna sig åt att sms:a med mobilens knappljud på. Och så vidare.

Människor är irriterande, som Sofia Mirjamsdotter skrev i den här tidningen för några månader sedan apropå rökförbud på uteserveringar.

När jag kliver av tåget och försöker forcera mig genom perrongens alla nikotinister blåser jag tillbaka röken i ansiktet på dem.

Luften är kall, men de rena trottoarerna lovar sommar.

Det är så härligt att komma hem på våren. Staden ser alltid annorlunda ut sedan sist, hur kort tid man än har varit borta. En snöhög är försvunnen. Fler människor är ute. Inget grus.

Jag lyssnar på en före detta militär som pratar om att komma hem från kriget, bli alkoholist, förlora jobb och familj, plötsligt slänga sig ner på marken av rädsla för krypskyttar och så småningom inse att det rör sig om posttraumatiskt stressyndrom.

Han säger självklarheter som att man inte kan förvänta sig något av livet, att alla drabbas av motgångar och att det enda vi kan göra är att träna vår uthållighet och hur vi tacklar det som livet utsätter oss för.

Alltså: Vi kanske inte kan lagstifta bort rökarna, men vi kan blåsa dem i ansiktet. Om någon har några invändningar, säg att en navy seal told you to do it.

Till sist: Mumford & Sons senaste singlar Believe och The Wolf är ju alldeles underbara.

TOPPEN

Två vardagskvällar i rad på sportbar. Matcher och mat. Fnissiga sällskap. Ett par tunnlar på David Luiz och färgstarka fantasier om Växjös tränare Sam Hallam.

BOTTEN

Två vardagskvällar i rad på sportbar. Mjöliga pommes frites. Grabbig atmosfär. Galonröv, nackspärr och, sett så här i efterhand, en hel del pengar i sjön.

Mer läsning

Annons