Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Blått blod i mina vener

Annons
Vad har jag gemensamt med Tv4-kvinnan Tilde de Paula, författaren Per Hagman, Carl Bonnier, och Storbritanniens och Australiens ambassadörer? Jo, vi tillhör allihop Innocenceorden, grundad 1765 av greve Bernt Otto Stackelberg och livsmedicus Anders Hedenberg.
Jajamen, en tvättäkta överklassgrej, som manifesteras vartannat år med en gigantisk fest för 700 personer på Grand Hotel i Stockholm. Då väljer man också in nya medlemmar, så kallade recipiender. Det är dock inte bara att gå dit hursomhelst, man måste bli inbjuden av tidigare medlemmar.
Och eftersom gamla bekanta gått i god för mig och frugan så fick vi förra fredagen för den nätta summan av 1200 kronor per person smaka blått blod.

Givetvis funderade jag på hur man väljs in i ett Ordensväsen. Jag tänkte på den danska tv-serien Riket, där Ernst Hugo Järegård gick med i nåt slags samfund på sjukhuset där han arbetade. Det blev en rätt blodig ritual.
Sen tänkte jag på de bisarra och sexuella äventyrligheterna som det hemliga sällskapet roade sig med Stanley Kubricks film Eyes wide shut.
Jag visste inte om jag skulle skratta eller skrika.
Festen, eller Ordensgille som det heter, var dock inte speciellt sensationell. Det mest spektakulära var att jag fick buga mig för stormästaren när alla andra gäster såg på.
Sen skulle man sjunga Kungssången och hurra för Carl Gustav, varpå det blev supé med laxcarpaccio, oxfilé och till sist Grands smarriga chokladbakelse.

Och där satt jag. Och där satt högdjuren: Adlercreutzare, Stjernswärdare och Storckenfeldtare i långa banor. Där fanns De Geer, von Schwerin och von Gruenewaldt.
Mitt pris gick dock till kvällens mest klassiska namn: Rutger Carlheim-Gyllenskiöld, så adligt att man nästan trodde att det var på låtsas.
Och jag tänkte, måhända fördomsfullt, att de flesta av dem aldrig gjort ett hederligt handtag i sitt liv; de levde säkert gott på räntor och arvegods. 18-åringarna flamsade runt som tonåringar gör, men det syntes att detta var pappas pojkar och flickor. Flickorna var näpna och välartade, och gossarna i sina fläskkotlettkammade frisyrer konverserade belevat och åt med rätt bestick.
Jag kände mig som en katt bland hermeliner, typ.

Men sedan hände nåt. Kyparen gillade inte att vi vid vårt bord tjatade om mer rödvin. När han tog sitt sista varv runt bordet nästan kastade han i vinet från distans, ungefär som i nyårsaftonens kultsketch Grevinnan och betjänten.
Där började min respekt för aristokratin att falna. Och när det blev Ordensbal till Johnny Olsson Band trodde jag att det skulle bli lite Sinatra-stuk. Icke. Bandet körde 70-80-talshits, Abba, schlagers och sånt där folkligt.
Sista unset av överklassvördnad försvann inne på toaletten. En prydlig socitetsspya låg på golvet, och i toaletten fanns det bromsspår efter adlig avföring.
De är som vi, tänkte jag, och tog ett glas vin till.

Mer läsning

Annons