Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bounce är bäst

Bounce live Tonhallen

Annons
Bounce gjorde stor succé på Nalen i våras med nya Bounce live. Lovorden och superlativen haglade.
Det är bara att instämma - Bounce är bäst.

Dansen är som en drog för de sju medlemmarna och de gör varenda dansnummer i den en och en halv timme långa showen passionerat, personligt och med en hängivenhet som jag är säker på når ut till alla i den fullsatta Tonhallen.
Bouncegänget bjuder på en sådan hisnande streetdance - kryddad med breakdance, funk, jazz, ragga, popping, flamenco, lindy hop, boogaloo, klassisk balett - att man baxnar där i stolen.
Bounce live är inte alls lika spektakulär show som megaframgången med The score. Men denna nya Bounce unplugged - utan någon konstruerad ramhistoria - känns mycket mer nära publiken och förmedlar en fantastisk dansglädje.

Bounce är sig själva och det räcker hur långt som helst.
Vi får veta något om varje dansares besatthet av sitt yrke och om gruppens sjuåriga historia. En av showens höjdpunkter är raphistorien där Västeråstrio möter latino möter finsk-italienska möter avhoppad balettkille. Mellansnacket, raplåtarna och manuset är smart skrivet med oerhört mycket självdistans och humor.


Trots Bouncemedlemmarnas individuella olikheter samsas kollektivet snyggt i koreografierna där detaljer och rytmer sitter klockrent. Streetdanceinfluenserna har ibland tonats ner för mer genomarbetad showkoreografi där de leker med olika stilar. Det är bara till det bättre och skapar en mer varierad upplevelse. Mitt i all euforisk dans får man inte glömma bort det vansinnigt tajta livebandet som tillförde en oerhörd dynamik och närvaro i showen.
Det svängde hårt medryckande vare sig det bjöds på sugande bossarytmer eller tung hiphop. Showen tappade inte i tempo ens under de uppehåll som dansarna var tvungna att ta ibland för att återhämta sig. Musikernas samspel med Bouncegänget var enormt och gjorde musikanpassningen till något alldeles extra.

Dansarna berättar om hur de började dansa och deras besatthet att få uttrycka sig med kroppen till musik. Det gör att allting blir mer äkta och man förstår hur vanvettigt roligt de måste tycka att det är. Trots allt slit med koreografi som ska sitta klockrent, alla timmar i danslokalen och på gymmet och kroppar som värker.
Dansarna bjuder oerhört mycket på sig själva och det är uppenbart att de vill framhäva sig vid sidan av sin gruppetikett - Bounce - och självironiskt presentera personliga drag och skilda bakgrunder. Som när David Dalmo vägrar dansa ragga.
Under finalnumret känns det som att vara på en lyckad fest som man hoppas aldrig ska ta slut - med dans, musik och en känsla av gemenskap tillsammans med dansarna på scenen som jag aldrig upplevt tidigare i en show.

Mer läsning

Annons