Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Brittpopens re-entré

Annons
1994 sjöng en man med samma initialer som Jesus och ett par gigantiska Trocaderobottnar till glasögon om debuten; \"Do you remember the first time? I can\'t remember a worse time but you know that we\'ve changed so much since then, oh yeah, we\'ve grown. etc.\"
Stämmer verkligen Pulps Jarvis Cockers ord? Är det verkligen värst första gången?
En av vårens höjdpunkter brukar vara alla konsertnyheter, men i år bleknar de i jämförelse med brittpopens uppvaknande. Den senaste tiden har det enda livstecknet från Storbritannien varit Pete Dohertys knarkskandaler, men nu blommar en svunnen era upp. Cool Britannia is back!
Den mest häpnadsväckande uppståndelsen är The Tears. Det har gått mer än ett decennium sedan Bernard Butler utan ett ord lämnade inspelningen av Suedes andra album, Dog man star, och därmed också bandet för evigt.
Bara några månader tidigare hade de tillsammans skrivit en av tidernas mest ångestladdade låt, Stay Together, men nu skildes deras vägar åt.
Sagan om Suede överlevde med hjälp av pacemaker i 9 år. Under sista svenska framträdandet i Fame Factory tog batterierna, tack och lov, slut.
Nu, äntligen, återförenas de gamla vapendragarna. Brett behöver sin Bernard för att finna de omtalade demonerna. På The Tears hemsida kan man tjuvlyssna på deras första singel Refugees.
Känslorna för de knappa 70 sekunderna är blandade. De stora orkesterarrangemangen från sidoprojektet McAlmont & Butler tillika Suedes hela ljudbild är med. Det låter precis som väntat.
Efter en massa strul och avhopp kommer Oasis sjätte fullängdare i slutet av maj. Albumet har fått namnet Don\'t believe the truth. I Internets gigantiska nät kan man hitta en polsk snubbe som snackar och sen följer första singeln Lyla.
Jag vill inte tro på sanningen när Liam gastar \"I\'m waiting for a thousand years for you to come and blow out my mind\". Allting är precis som väntat.
Man kunde inte emotse sig någonting annat än Bernards ständiga gitarreufori eller Noels nonsenstexter med en halvt ryggskadad Liam på sång. Det är dags att börja ifrågasätta Jarvis. Var det värst första gången? Självklart inte.
Det är från början energin flödar mest och man får äntligen chans att uppfylla sin passion. Ett tydligt exempel är Kent. Deras tre första skivor är överlägset bäst. Nu har de bara blivit ett gammalt degigt gammalt sällskap som älskar att narras med unga förlorade själar. Vart har deras intensitet och karaktär tagit vägen?
Det enda undantaget som bekräftar regeln är The Beatles. The White Album platsar lätt på top tre över världens bästa album.
Nu när ni i framtiden kommer att översköljas av brittpopvågen vet ni i alla fall vad som väntar er - detsamma som förut.

Mer läsning

Annons