Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Cigaretterna har gjort mig till en hund

Annons
Det är ett väldigt tjat om rökstoppet på krogen nu. Själv har jag länge
misstrott ett förbud på krogen, jag menar det hör ju till; precis som att
folk dricker sprit så röker man.
När anrika jazzklubben Fasching i Stockholm införde rökförbud för många år
sedan tyckte jag inte att de var kloka. En jazzklubb utan rök? Rena
vansinnet, och mot alla regler.
Men nu har tiden kommit ikapp mig, och vad det ska bli skönt att inte behöva
stå i rökdimma så det känns som att jag drar 872 halsbloss när jag leker DJ
på Skeppsbrokällaren i morgon kväll.
Problemet är bara vad jag ska skylla illamåendet på i framtiden. Ända fram
tills nu har jag kunna säga att det är cigaretternas fel att jag mår som en
förgiftad råtta dagen efter.
Att det skulle bero på åtta öl och några shots? Icke sa Nicke, det är röken.
För det var ju därför jag slutade röka en gång i tiden. Eller slutade var
kanske att ta i, jag hade ju knappt börjat. Jag feströkte som det heter, men
det blev allt oftare, till slut tände jag en tagg när jag drack en kopp
kaffe, och så jävla festligt är det faktiskt inte att dricka kaffe. Man kan
nog säga att jag var på väg att bli nikotinist.
Men så åkte vi ut på båttur, det var väl för 17 år sedan, och skulle titta
på Tre vräk med Evert. Och vad är det för några typer undrar unga läsare, jo
det var en konstellation som bestod av Stig Vig och Zilverzurfarn från Dag
Vag, och Ulf Dageby från Nationalteatern. Och Evert, en mycket brunbränd
japan. Dvs en trummaskin.
De körde Dag Vag- och Nationalteatern-låtar och nån Dylancover. Förbannat
bra, så klart, med otrolig stämning och en allsång som skulle fått Lasse
Berghagen att kissa på sig.
Med mig var min vän M, som rökte, och V, min dåvarande tjej. Som inte rökte.
Och som inte gillade att jag tog ett bloss då och då.
När M erbjöd mig en cigg, så fick jag onda ögat av V, men eftersom man inte
ville verka toffelhjälte tog jag en cigg, och en till, och en till. Det blev
väl en 15-20 cigg den kvällen. Detta tillsammans med öl och rödvin.
Så fruktansvärt dagen efter hade jag aldrig varit, det var en helt ny
erfarenhet att en människa kunde må så dåligt utan att vara döende.
Jag bestämde mig på skakiga knän och utvrängd magsäck för att det var
nikotinets fel alltihop, inte alkoholen nej nej.
Sedan dess har jag kanske sammanlagt rökt 20 cigg. För jag mår illa när jag
drar halsbloss, och som en av Pavlovs hundar minns jag den där dagen efter,
för 17 år sedan.
Det kan tyckas vara mesigt att inte klara av att röka en hel cigg, men det
skiter jag i. Jag är hellre en hund än en cancerpatient.
Och jag letar hellre efter bortförklaringar till söndagens bakfylla än
luktar gammal askkopp.

Mer läsning

Annons