Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Coldplay fyller ut arenakostymen

/

Globen Stockholm (måndag): Coldplay

Annons
Nej, det trodde jag verkligen inte. Att de fyra snustorra britterna skulle bli lysande arenarockare på så kort tid. Att sångaren Chris Martin på ett par år skulle växa från stillsam pianist till en domptör i nästan samma klass som Bono eller Mick Jagger.
Men att detta är ett faktum kunde samtliga 14.500 åhörare i det smockfulla Globen konstatera i måndags.
Coldplay gav oss då en 90 minuter lång uppvisning i hur man genomför en konsert i storformatet. Ljuset var snyggt och dramatiskt, ljudet både tungt och kristallklart, storbildskärmens projektioner innovativa, och enkla, men effektiva trick, som att låta stora gula ballonger falla ner från Globens tak under Yellow fungerade utmärkt.
Lägg därtill ett supertaggat band, med en energisk och elastisk frontman, så får man ett framförande som var så bra det kan bli i såna här gigantiskt uppblåsta sammanhang.
Inledningen var oväntat häftig. Square 1 smög igång lika försiktigt som på skivan, men när låten efter en minut exploderade i maffiga gitarrer hoppade Chris Martin fram som en skjuten ur en kanon, och publiken hamnade genast i extas.
Första halvtimmen var häpnadsväckande bra, med höjdare som Yellow, Speed of sound och White shadows. Därefter blev det en kort svacka under ett par låtar, som t.ex. X & Y, den sömniga titellåten från senaste skivan. Men så spelade de den vemodiga A message och tjejen bredvid mig begravde ansiktet i sina händer och föll i gråt. Jo, det var en sån konsert.
Ett akustiskt set strax därefter såg till att den glödande och intima atmosfären bestod, bland annat med Johnny Cash-hyllningen Til\' kingdom come.
Det är uppenbart att Coldplay har lyckats med vad de föresatt sig att skriva fulländade poplåtar. Nästan varenda låt har samma omedelbara hitkänsla, och att bandet sålde över 100 skivor i minuten första timmarna när X & Y släpptes är inte alls konstigt.
Sen är det ju Chris Martin, vars vackra och melankoliska stämma kan få den mest hårdhudade och cyniske lyssnare att rysa av välbehag med översvämmade tårkanaler.
Det har resulterat i en entusiastisk publik som alstrar värme som ett kärnkraftverk. Och bandet besvarar kärleken med lika mycket passion och intensitet.
Och avslutningen var helt klart bland det mest övertygande jag sett i år. En furiös version av Clocks, en av århundradets bästa låtar, följdes av Talk med sina snygga Kraftwerk-slingor. Efter en kort paus återkom kvartetten till öronbedövande vrål med Swallowed in the sea; ett lite olyckligt val då jag hellre hört min favorit The hardest part istället. Men det känns småaktigt att anmärka på denna detalj.
För sedan kom In your place där publiken tog över refrängen, och Globen vibrerade av den otroliga körsången. Chris Martin blev så exalterad att han kastade sig ut i publiken och löpte som en gasell till andra sidan arenan där han fortsatte sjunga.
Sedan satte de punkt med den innerliga och känslofulla Fix you, en perfekt avslutning på en fantastisk kväll.
Nej, jag trodde verkligen inte att Coldplay skulle bli ett av världens bästa arenaband. Och det efter bara tre skivor. Hur ska detta sluta?

Bildtext
Chris Martin och de övriga i Coldplay nafsar numera både U2 och Stones i hälarna, vilket de visade med besked på den utsålda konserten i Globen i måndags
Foto: Scanpix

Mer läsning

Annons