Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

CSI, Crime Scene Investigation har haft stora framgångar, så väl i produktionslandet USA,

Annons
CSI, Crime Scene Investigation har haft stora framgångar, så väl i produktionslandet USA, som här i Sverige. Så stora framgångar att det lett till hela två spin-off serier, CSI Miami och CSI NY. "Du kan väl skriva om CSI?", har jag fått höra vid ett flertal tillfällen. "Det är ju så bra ..."

Jag såg ännu ett avsnitt av CSI NY i häromkvällen. Denna gång undersöks ett offer som bränts sönder helt bortom igenkännlighet, uppeldad med hjälp av bensin och en tändsticka. Kroppen ligger på en brits och undersöks av en rättsläkare i vit rock. Senare får jag se bit av en ryggrad som tas ur en död människa, allt för att kunna konstatera dödsorsaken. Det är blod, klet och kulor. Så är ju också kroppsvätskor, DNA och fingeravtryck seriens signum. Spännande i sig, men i grunden finns oftast också en hyfsad historia.

Men när det finns en bra historia behöver man inte krydda så mycket extra, så som CSI gör med detta glättiga, blodiga och visuella. Att överdekorera ger inga pluspoäng. Jag är den förste att erkänna att min gräns för när jag tycker att det börjar bli otäckt är låg. Men alla närgångna bilder på sargade döda kroppar ger en onödig och äcklig bismak. Som att frossa i kladd och mänskligt lidande. Någonstans går gränsen. Det otäcka och skräckinjagande är det vi inte ser, det vi inte vet vad det är, det vi bara kan fantisera om. Som en gammal svartvit rulle där någon står bakom dörren och där det knarrar i golven. Det är därför boken alltid är bättre än filmen, då bestämmer du själv hur läskiga bilderna får bli. En riktigt bra historia behöver inga storslagna och slafsiga effekter. Spännande blir det ändå. Det imaginära utklassar utan tvekan det visuella.

Livrädda var däremot de riksdagsledamöter som fick svara på Janne Josefssons frågor om EU:s nya konstitution i Uppdrag granskning. Man behöver inte sympatisera med Josefsons metoder för att konstatera att våra riksdagsledamöter (bland andra ST:s politiske redaktör, riksdagsman Gunnar Andrén) vet skrämmande mycket mindre än vad man kan förvänta sig. Det var pinsamma minuter i tv-rutan, en stor majoritet av politiker som inte kunde svara på en enda fråga. Men Josefsson pressar så hårt att det som i början var upprörande, slutar med att vara medkännande. Det brukar vara så när han är i farten, Herr Josefsson. Då föredrar jag Evin Rubar som stod bakom reportaget Könskriget i Dokument Inifrån, hon lirkar och lockar och får dessa knasiga och enkelspåriga ledarfigurer från ROKS att blotta sig alldeles själva. Då blir det inte så synd om dem heller.

Nej, skulle Janne Josefsson ringa på min dörr skulle jag snabbt tänka, vad har jag gjort, vad har jag gjort? Sedan skulle jag kissa på mig och stänga dörren. Att möta Janne verkar vara som att möta liemannen, sinnebilden av skräck.

Bildförslag

Janne Josefsson
Gunnar Andrén
CSI NY-bild

â¨â¨

Mer läsning

Annons