Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Demohörnan

Annons
Ultrawave & True Paradox
Bending reality
(www.utp-music.tk)

Betyg: 2
TRANCE Från Göteborg kommer den nyinflyttade Sundsvallsbon Joakim Daif som hittade sin kanadensiska medmusiker Mike Bedient på ett forum. Tillsammans gör de hård och psykedelisk trance som den som tog över samlingarna i slutet av 1990-talet. Ganska rå dansmusik med få element och som i stället matar monotona slingor och beats.
Bitvis lyckas duon ganska bra och får till melodier som funkar. Men det finns också brister på Bending reality. Framför allt håller inte idéerna riktigt för tio spår, och många gånger låter de teman som bär upp musiken som nödlösningar. I en del fall passar de inte ihop med resten av låten.
Kunskapen finns definitivt, Men duon kan kosta på sig att jobba ännu mer med materialet till nästa gång.

Impey
My second thought
(www.northmountains.com)
Betyg: 3

HIPHOP Impey, eller Jimmie Nordberg som han egentligen heter, har gjort sin andra demo på kort tid. Ambitiöst. My second thought är en behaglig historia som andas knaster och lounge. Hiphop-grunden finns där, men skivans bästa spår handlar egentligen mer om sofistikerad och jazzig electronica än om regelrätt hiphop.
Då och då frångår han den annars instrumentala formen och bjuder på sångpärlor som Mary Valley och Meldeah. Det blir nästan alltid ett lyft och kanske något att utveckla ännu mer i framtiden.
Lite trevande verkar Impey utforska genren och hittar stundtals helt rätt. Problemet är möjligen att det ibland blir händelselöst och enformigt. Det låter lite halvfärdigt och idéerna håller inte alltid låtarna igenom.
Samtidigt gillar jag det här. 20-åriga Impey har tveklöst talang och en fin grund att stå på. Och med tanke på killens produktivitet är nog snart barnsjukdomarna bortslipade.

[Dysdain]
... Echoes
(www.dysdain.com)
Betyg: 5

METAL Som ett skruvat Roots-Sepultura, ett helt överstyrt Faith No More eller ett melodiösare Meshuggah. Det går att beskriva musiken på [Dysdain]:s utomordentligt kompetenta och tekniska demo på många sätt.
Deras galna blandning av dissonanta riff och sinnessjuka infall har stadigt blivit bättre, och här imponerar den mer än någonsin. Mitt emellan hardcore och aggressiv metall plöjer de en riktigt originell fåra som det är lätt att falla handlöst i.
Meckigt, men aldrig krystat. Massivt, men alltid nyanserat.
Allra bäst är bandet när de låter Fredrik Söderberg skrika sig sönder och samman medan Björn Elverstig sjunger snygga och listiga melodier. Kontrasten mellan rösterna är grymt cool och effektfull. Den gör att [Dysdain] aldrig känns för monotona, trots manglet.
Echoes är en alldeles kollosalt fin demo som jag vågar lova kommer göra väsen av sig, långt bortom Pipelines väggar. Och då menar jag inte bara bokstavligt talat. Att [Dysdain] dessutom bemödat sig med att fixa ett snyggt och påkostat omslag visar att bandet menar allvar. Se och lär.

Driven
Lesson one
(hem.bredband.net/driven/)
Betyg: 2
METAL Alldeles nysprungna Sundsvallstrion Driven låter lovande. Med tung metall som bas har de på bara några månader styrt upp fem låtar som känns riktigt originella. Influenser från Sabbath, skruvad åttiotals-thrash, Faith No More och Pantera samsas och förenas med en stor dos brittiskt klingande doom. Rätt kompetent lirat och skojiga idéer. Kul också att Clas Conrahs mörka röst har fått körstöd av Caroline Westerlunds sköra stämma.
Men på ett plan lämnar Lesson one en hel del att önska. Två dagars inspelning i Söråkers Folkets Hus har knappast gjort materialet rättvisa. Faktiskt väldigt långt ifrån.
Bitvis är ljudet så kasst att man får gissa sig till hur Driven tänkt sig. Märkligt risigt trumljud, alldeles för smala gitarrer och minimal bas drar helt enkelt onödigt mycket skam över demon.
En stilla önskan vore att lägga mer tid på produktion och texter till nästa gång. Då kan nog Driven bli riktigt kul.

The Dice
On the air
(www.thedice.nu)
Betyg: 3

POP Den lite inaktuella demon On the air visar upp ett på många sätt förbättrat The Dice. Förra skivans charmiga men lite oslipade yta har snitsats till, och glimrar numera ganska stilfullt.
Framför allt har Erica Argarden utvecklats från väldigt lovande till en riktigt skarp sångerska. Inte minst briljerar hon i den vackra men märkliga låten No peace. Den röstresursen borde kunna användas ännu bättre i de hårdare spåren för att göra popbandet mer spännande.
Men fortfarande ger The Dice samma lite splittrade intryck. Låtarna drar åt alla möjliga håll och det blir inte bättre av att bandet avslutar med att bryta av den engelska låtsviten med en svensktextad sång.
Dessutom gäller förra recensionens önskan om mer ruffigt material; The Dice låter generellt bäst när de vågar rocka och släpper det stundtals för uddlösa och frikyrkliga soundet. Ska bli spännande att höra om den uppdaterade sättningen kan innebära ett steg i rätt riktning.

Mer läsning

Annons