Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Deppig och stark återkomst

Kent Du & jag döden (RCA/Sony&BMG)

Annons
Det är lätt att göra sig lustig över Kent, som hybriskonserten på Stockholms stadion (där alla skulle klä sig i vitt), tjafs med ZTV, och allt snack om att de nu gjort en \"sjukt deppig platta\". Pretentiösa töntar som tar sig själva på för stort allvar, har jag tyckt.
Ett omdöme som aktualiserades när jag hörde om de stränga säkerhetsföreskrifter som omgärdade skivsläppet. Förmodligen främst ett försök att skydda musiken från att läcka ut på Internet, men det kändes mest som att Kent tycker att de är så jävla viktiga att de måste göra en stor affär av sitt skivsläpp
Jaja. Ansträngningarna var förgäves, då skivan fanns på nätet i lördags morse.
Så alla nyfikna har därmed kunnat lyssna hela helgen på en riktigt bra platta, klart bättre än Vapen och ammunition. Säkert beror det på att Kent låter som förr, som för tio år sedan då de var unga och kaxiga.
Låtarna är starkare överlag, och doftar kraftigt 80-tal, utan att vara unket nostalgiska. Jag hör spår av Depeche Mode (förstås), New Order, U2, och gamla gothare som Cure och Sisters of mercy, då ljudbilden byggs på syntar, framträdande bas och kantiga gitarriff.
Låtarna Du är ånga och Palace & Main bygger på New Orders spelstil och melankoliska grundkänsla, medan Cure-vibbarna dyker upp i Romeo återvänder ensam. Och hjälp vad U2 spökar i Klåparen. Med sitt storslagna, ekande stadionarrangemang påminner den starkt om exempelvis I still haven\'t found what I\'m looking for.
Mindre lyckade är de akustiska Järnspöken och Rosor & palmblad, eftersom Jocke Bergs lite gnälliga röst och sluddriga frasering funkar dåligt när den inte omgärdas av de övriga i bandet.
Den omtalade deppigheten dominerar mycket riktigt både den molldränkta musiken och texterna (\"Jag är kroniskt låg, bara mörkret hörs\" Den döda vinkeln), vilket gör att säkert hälften av dem som blev Kent-fans i och med Vapen och ammunition kommer att rygga bakåt, och säga vad jobbigt det blev plötsligt.
Kent har aldrig tagit över mitt liv, utan har \"bara\" varit ett bra rockband, särskilt i början av sin karriär. Och fansens hysteriska idoldyrkan har varit mig totalt främmande.
Men nu när bandet återvänt till rötterna är de återigen värda de flesta lovorden. Kul, och väldigt oväntat.

Mer läsning

Annons