Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Det är kul att vara hysterisk"

Annons
Vad är det som får oss att dyrka människor som vi inte känner? Att drömma om ett liv med Agnetha Fältskog eller en natt med Westlife? I "Fans - en bok om besatthet" sätter Fredrik Strage ficklampan i fankulturens vinklar och vrår.


Fredrik Strage har varit ett fan i större delen av sitt liv. Föremålen för besattheten har varit många och växlande, från författaren Brett Easton Ellis till skådespelerskan Christina Ricci. Bland idolerna i skivhyllan fanns Thåström, Freddie Wadling, Blixa Bargeld i Einstürzende Neubauten och Nico.

Den sistnämnda gör sig fortfarande påmind genom en LP som står strategiskt placerad mot bokhyllan i hans Östermalmstvåa - en hylla som är fylld av tummade reportageböcker om popkulturens framsidor, baksidor och stickspår.

I arbetet med "Fans - en bok om besatthet" har han följt fans i jakten på deras idoler. Han har väntat utanför Stockholmskrogen Laroy för att se en skymt av Westlife, åkt till Kalifornien för att stödja den pedofilmisstänkte Michael Jackson och träffat Agnetha Fältskog-fanatikern Gert van der Graaf i Holland. Dessutom har han ätit muffins med svenska Star Wars-fantaster, stalkat en stalker (Evert Taubes största beundrare - kvinnan som brände ner Sjösala) och läst all tänkbar litteratur om fankultur.

- I många fanböcker berättar man jättemycket kul om fans men man struntar att svara på frågan "varför?". Jag har i alla fall försökt göra det. Boken hade känts lite tom om det bara hade varit roliga repliker och kul upptåg.

Han gör inget för att dölja sin fanbakgrund. I inledningskapitlet återger han ett pinsamt möte med Thåström i Mjölby Folkets park ("jag är utmattad av hänförelse") innan han kastar sig in i beskrivningar om möten med andra fans.

- Jag ville vara öppen med min egen fanbakgrund. Det kändes rätt att hänga ut mig själv i några ganska patetiska ögonblick för att göra att tonen i boken blev lite mindre spekulativ, säger han.

- Jag kände igen sidor av mig själv hos alla jag träffade, inklusive Sjösalakvinnan - i det här att vilja att alla människor ska upptäcka någonting. Hon ville att hela Europa skulle upptäcka Evert Taube. Den drivkraften finns nog hos alla fans.

Idén till "Fans" föddes när Strage jobbade på Dagens Nyheter och skrev en artikel om Morrissey. Eller snarare Morrisey - en felstavning som föranledde den brittiske sångarens fanatiska fans att bombhota redaktionen. I kölvattnet efter 11 september väckte det stort rabalder på redaktionen men själv kunde han bara tänka "wow, vilken passion, att bombhota en tidning för att ens favoritartist blir felstavad".

- Och så var jag på fritidsgården Lava i Stockholm när man arrangerade en Michael Jackson-dag. Där satt en massa ungar och gjorde pärlplattor med Michael Jackson-motiv och sydde paljetter på vita handskar. Det var så fascinerande att se hela den kulturen. Att det fanns en sådan kreativitet och fankultur kring en artist som faktiskt inte haft så mycket hits de senaste tio åren. Sedan när rättegången drog i gång kände jag att det var ett gyllene tillfälle för att visa extrem idoldyrkan.

Han åkte till Santa Maria tillsammans med det svenska Jackson-fanet Jeannette Månbrink. Varje dag samlades horder av fans utanför rätten för att få en skymt av stjärnan.

- Jag rycktes själv med i känslan framför rätten när han steg ur bilen - "det är Michael Jackson". Jag kände det i hela kroppen, jag fick verkligen en kick av att se honom. Man förstod vilket tillfälle det var för ett Michael Jackson-fan. Normalt sett är de tvungna att köa i många timmar för att se en pytteliten skymt av honom. Här kunde de se honom fyra gånger per dag. Det är klart att man bokar ett hotellrum om man gillar honom så mycket.

Fans förknippas ofta med skrikande och gråtande tonårsflickor, ett fenomen som vuxenvärlden gillar att förfasa sig över. Men med boken vill Fredrik Strage visa att tonårsfansen inte alls är hjälplösa - de vet precis vad de gör.

- Jag ville ge dem upprättelse. Hysterin är väldigt planerad - det är kul att vara hysterisk. Det är ungefär som fotbollshuliganer som träffas i parker och spöar skiten ur varandra före match, då är det slagsmålet som är det viktiga, inte fotbollsmatchen. Här är det paniken som är det viktiga, inte vem som står på scen eller hur musiken låter. Det är gemenskapen och den intensiva utlevelsen.

När blir idoldyrkan sjukligt?

- Psykologen jag pratade med sa att idoldyrkan bara är ett problem om det hindrar en från att göra andra saker i livet. Om man inte kan relatera till andra människor än den man har på en plansch på väggen, då kanske man har problem. Men hade den här människan i stället varit djupt religiös hade ingen ifrågasatt det. Ta de här människorna som är besatta av den Heliga Birgitta och hänger i Vadstena för att titta på något gammalt revben. Hur friska är de?

Men vissa av personerna du skriver om verkar lite labila - var du aldrig rädd?

- Bara vid ett tillfälle, när jag höll på med ett kapitel som skulle handla om rojalister. Jag sade att jag var journalist och skrev för Dagens Nyheter. "Den jävla kommunisttidningen! Ska du komma hit och svärta ner vår konung? Passa dig så att du inte får en smäll". Det blev väldigt aggressivt med en gång. Jag var ju bara ute efter att träffa några små mysiga tanter som fikade och gillade kungen. (PM)


Fakta/Fredrik Strage

Fullständigt namn: Per Fredrik Strage.

Född: Den 22 december 1972 i Linköping.

Bor: På Östermalm i Stockholm.

Familj: Flickvän.

Bakgrund: Ungreporter på Östgöta-Correspondenten i Linköping. Skrev för den legendariska musiktidningen Pop. Flippade och floppade videor i ZTV:s "Tryck till". Debuterade som författare 2001 med den svenska hiphopskildringen "Mikrofonkåt".

I cd-spelaren: Linköpingsrapparna Stacs of Staminas kommande skiva "Tivoli".

Senast lästa bok: "Lunar park" av Brett Easton Ellis.

Favoritfilm: "Bitter moon".

Hjälte: Sexual Harassment Panda i "South Park" ("han är en sån älskvärd figur, en sann hjälte").

Tre populärkulturella boktips: Chris Heats "Feel" (om Robbie Williams), James Youngs "Nico, songs they never play on the radio" och Julia Philips "You´ll never eat lunch in this town again" (om Hollywoodlivets baksidor).

Aktuell: Med reportageboken "Fans - en bok om besatthet".

Mer läsning

Annons