Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Devendra Banhart besjälar naturen

Annons
Hans varma vibrato har hittat en trogen publik i Sverige. Men Devendra Banhart är inte en folksångare som stannar i sitt fack.

- Jag är ingen folkpuritan, säger han bestämt.


Han har omskrivits som folkpopens frälsare och spelat på både Roskildefestivalen och Accelerators tredagarsfestival. I september släpps hans nya skiva i Sverige och skaran av förväntansfulla lyssnare växer. Strax innan konserten i Stockholm sitter han på en balkong och berättar om sin musik.

Det långa, mörka håret är uppsatt i en knut i nacken och hans intensiva ögon, inramade av svarta kajalstreck, blickar ut mot Söder Mälarstrand.

- Jag önskar att det vore mer upprörande att vara kommunist i dag, för Stockholm vore en underbar stad att leva i exil i, säger Devendra Banhart leende.

Han ser mindre ut i verkligheten än på bild, tunnare och mer pojkaktig. Då och då vrider han på huvudet och skjuter i väg en spottstråle.

- Vill du ha lite afrikanskt snus? Jag tar hem så mycket jag kan bära varje gång jag är i Paris, för det är där har jag hittat en distributör, säger han och gör ett litet snusknyte i tobakspapper.

Han får en svensk portionssnus i utbyte och ser förväntansfull ut. Runt halsen hänger ett knippe av smycken och mitt i den lila batiktröja lyser ett bulligt, knallrosa kors.

- Det är en så fin kontrast. Jag köpte tröjan av en förståndshandikappad person i Detroit, berättar han.

Det är inte svårt att förstå hur hippiestämpeln har fastnat på Devendra Banhart, som för övrigt har fått sitt namn från en indisk guru. Själv har han envist försökt lära journalisterna att både han och musiken borde kallas "new new age". Han menar att new age-rörelsen är den gren som växte sig stark när hippiekulturen krympte och att han och musikervännerna i San Francisco är dess barn, de som gör sin tolkning av new age. Och visst dricker de organiskt öl, gör icke-sexuella kama sutra-övningar tillsammans och färgar hennamönster på kroppen, men framför allt gör de musik.

- Mina låtar kommer från de kreativa andarna. Så försöker jag dra bort sjalarna en efter en tills bara kärnan finns kvar.

Texterna kan handla om insekter, sparvar och ugglor på ett sätt som gör djuren till små personer.

- Jag gillar animism, tanken på att allt är besjälat, och jag menar allt, säger Devendra Banhart och lägger menande handen på balkongens svarta metallräcke.

Även på hans kommande skiva "Cripple crow" dyker djuren upp - en lat fjäril tar en tupplur på honom och drömmer om himlen, och i en otroligt kort låt dyker trollsländor upp. Men allt är inte vad det verkar vara.

- När jag skriver om en apa kan jag mena något helt annat, som McDonalds kanske, skrattar han.

Om Devendra Banhart tidigare har sorterats in i singer-songwriterhyllans folkpopfack gör "Cripple Crow" honom mer svårplacerad. Viskande visor blandas med yvigare låtar med fullt band. På scenen blir skillnaden tydlig när han ställer ifrån sig sin akustiska gitarr och dansar runt på scenen i bar överkropp. Han sjunger om fred och om hur enkelt det egentligen är - "vi vill inte döda". Om det inte vore för hans självironiska blinkningar skulle han kunna tas för en ny Jim Morrison med frälsarambitioner.

- Jag vill få folk att dansa kycklingdansen, säger han innan konserten.

Och på scenen flaxar han i väg med halvslutna ögon och uppmanar publiken att röra på sig.

Det finns en underfundig ton som gör att man aldrig kan vara helt säker på om han menar allvar. Som när han pratar om vad han vill göra sedan, när turnén är slut och skivan släppt.

- Jag skulle vilja göra en dokumentärfilm om olika sorters sniglar - japanska sniglar, mexikanska sniglar, ja sniglar från hela världen. Och så skulle jag låta olika vänner skriva filmmusiken.

Menar du allvar?

- Ja, de är så "groovy" och jag vet nästan ingenting om dem.

Lika fritt som han rör sig mellan musikgenrer eller tar ett skutt till dokumentärfilmen, lika gärna växlar han mellan att sjunga på engelska och på spanska. Han är delvis uppvuxen i Venezuela och behärskar båda språken ungefär lika dåligt, enligt honom själv.

- På engelska kan jag sjunga om ägg till exempel. På spanska kan jag vara mer romantisk och sjunga om att förföra månen.

Devendra Banhart berättar gärna om sina latinamerikanska influenser och rabblar namn på artister. Och han berättar om när hans föräldrar skilt sig och Devendra flyttade med sin mamma till Venezuela. Det var också i hennes kläder som Devendra började sjunga.

- Jag klädde ut mig i mammas klänningar och sjöng. Jag uppträdde alltid som kvinna.

När slutade du med det?

- Det har jag inte gjort, säger han med ett litet leende. (PM)

Mer läsning

Annons