Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Döden kokar kaffe och postar själar

Annons
Döden är en snygg man som lagar god mat och kallar sig demokrat. Men när en människa får låna hans lie går det snett. I Maria Ernestams debutroman är döden en högst påtaglig person som diskuterar genteknik över en kopp espresso.


En kväll ringer det på dörren hemma hos Erica och när hon öppnar står Döden på tröskeln. Efter det första förvirrade mötet går allting väldigt snabbt. Snart har Döden flyttat in i lägenheten och presenterat sig som både en skicklig kock och en bra älskare. Det är först när han delegerar sitt arbete till Erica som saker börjar gå snett.

- Jag ville skildra ett förhållande mellan en kvinna och Döden - ett slags relationskomedi. Men så småningom tog Döden över, jag kunde inte styra honom och han växte till en mer komplex person. Berättelsen gled in på de existentiella frågorna, säger Maria Ernestam.

"Caipirinha med Döden" är Maria Ernestams debutroman och idén föddes när hon såg en Woody Allen-sketch där den klassiska Döden, klädd i mörk kåpa och med lien i handen, knackar på hos en person som tillfälligt har lånat en lägenhet. Mannen försöker irriterat förklara att han inte är den som Döden söker, men har svårt att bli trodd.

- Då fick jag tanken: Vad skulle man göra om Döden plötsligt står utanför dörren, säger Maria Ernestam.

Hon tar emot i sitt arbetsrum där en hel glasvägg vetter ut mot Mälarens vatten. Hennes man serverar kaffe och i slänten utanför sitter hennes två barn på huk och rensar ogräs. Döden känns onekligen som ett malplacerat samtalsämne i den solglittrande idyllen.

Maria Ernestam berättar om när hon mitt i arbetet med boken gick på utställningen "Memento mori" på Historiska museet i Stockholm. De medeltida målningarna visade Döden som en person som går omkring mitt ibland oss.

- Han kan stå bakom en kvinna som rör i en gryta. Det är fascinerande och på samma gång naturligt. I dag finns Döden inte med på det sättet.

I hennes bok är Döden något moderniserad - hans lie är hopfällbar och till sin hjälp har han en liten handdator med uppgifter om när och hur människorna ska hämtas. Rent praktiskt går det till så att själarna förpackas i glasflaskor och skickas med posten. Somliga hämtas tidigt för att de behövs på annat håll i världen, medan andra själar hamnar på hyllorna hos de Högsta, de som styr världen. I reinkarnationscykeln anas en viss elitism, där vissa själar är mer efterfrågade än andra, men det håller inte Maria Ernestam med om.

- Nej, det vore ju hemskt om det är så. Jag tänkte snarare att det finns annorlunda själar som har egenskaper som behövs på annat håll. Inte att de är bättre.

Själv är hon ingen övertygad anhängare av tron på reinkarnation, men hon håller tanken öppen för att det kan gå till så. Hon berättar om sin dotter som såg sig som en katt när hon var liten.

- När hon knappt kunde prata sa hon "jag är en katt" och hon hade det där mjuka, kattlika i kroppen. Hon kunde också komma nära katter på ett ovanligt sätt och då tänkte jag att hon måste ha varit en katt.

När hon skrev romanen ville hon främst skapa en berättelse som grepp tag och var rolig att läsa. Samtidigt passade hon på att diskutera genteknik och hon låter även Döden framföra sina synpunkter i frågan. Maria Ernestam arbetade tidigare som korrespondent i Tyskland för tidningen Dagens Medicin och har själv skrivit flera artiklar i ämnet.

- I Tyskland pågick det en debatt om genteknik och man diskuterade vilka typer av tester som ska tillåtas. Men i Sverige har det varit ganska tyst, tycker hon.

Därför lät hon diskussionen ta plats i sin bok, fast utan att ge några svar. Men när huvudpersonen Erica börjar arbeta som Dödens hantlangare kan det lätt ses som ett inlägg i debatten om genteknik. Erica tar chansen att rensa bort oönskade personer efter eget huvud, men hon har svårt att förutse konsekvenserna.

- Tar man alldeles för stor makt över livet kan det gå helt fel, säger hon.

Själv är hon dock ingen motståndare till forskning inom genteknik. Hon ser en fantastisk möjlighet att hitta botemedel mot svåra sjukdomar som till exempel Parkinson, men betonar att det måste finnas en ständig diskussion om de etiska gränserna.

Maria Ernestam hoppas att hennes bok kan sätta i gång funderingar om genforskning, men även om religion. I "Caipirinha med Döden" blandar hon friskt ingredienser från olika livsåskådningar och skulle gärna vilja veta hur en katolik, muslim eller buddhist ser på boken.

- Visst kan det kännas lite förmätet att servera en elegant lösning på hela världen. Men jag drar inte fram någon religion framför någon annan.

Och när romanen växte fram var det berättelsen som drev och hon våndades inte över att laborera med så stora entiteter som Döden, Jesus och Djävulen.

- Då var det mest spännande och inspirerande. Det pirrade lite, men jag hade ingen ångest. (PM)


Fakta: Maria Ernestam

Ålder: 45 år.

Bor: I en villa i Mälarhöjden i Stockholm.

Familj: Man, en 9-årig dotter och en 11-årig son.

Bakgrund: Arbetade tidigare som frilansjournalist och har även sysslat med sång och dans. Hon har bott i Tyskland i elva år, men flyttade tillbaka till Sverige 1999.

Aktuell: Med debutromanen "Caipirinha med Döden" som kommer ut den 10 augusti. Filmbolaget Douglas Film har redan köpt filmoptionerna på boken.

På gång: En ny roman, den här gången om en komplicerad relation mellan ett barn och en förälder. "Men den involverar också ond, bråd död."

Mer läsning

Annons