Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dramatiker spelar dubbelt för barn

Annons
Efter tio år som dramatiker har Sofia Fredén alltmer blivit barnens följeslagare. Hennes två nya pjäser befolkas av barn från olika världar - slottet och socialgrupp tre.


Hon sitter i Dramatens personalmatsal och väntar på att få se föreställningen "Ruttet ett prinsessliv" för första gången, spelad inför publik. Sofia Fredén är nervös - innan pjäsen har mött publiken kan man aldrig vara säker på att den fungerar.

- Skrattade barnen när du var där? undrar hon försiktigt för att bara några ögonblick senare himla med ögonen åt sin egen fråga:

- Det är så typiskt mig - "skrattade de mycket?". Som att de måste underhållas. De behöver väl inte underhållas hela tiden?

Faktum är att de skrattade. När prinsessan Eugenie, som går och ruttnar på livet i den trista slottsträdgården, drar på sig en björndräkt som är ungefär åtta nummer för stor. Och när deppige prins Eugene och prydliga prinsessan Desirée släpar fram en spann full med krälande gummigrodor. Men "Ruttet" är också en allvarlig pjäs, om tre syskon som på olika sätt försöker överleva i en värld full av krav, ensamhet och tristess.

- Var och en står för en egenskap som vi alla har. En som är arg och vill göra uppror, en som är ordningsam och vill ha det som man alltid har haft det och en som tänker "gud, jag klarar ingenting och det spelar ingen roll vad jag gör", säger Sofia Fredén.

Ett starkt tema i pjäsen är om man vill vara normal eller speciell - om vill vara någon som alla ser eller någon som är som alla andra.

- Desirée är ju speciell men eftersom hon tycker att hon är förmer än alla andra så blir hon så ensam. Eugenie vill vara så normal att hon inte vill finnas alls. Där måste man hitta en balans. Och inte tycka illa om sig själv som Eugene gör, för det kommer man ju ingen vart med.

Varför skriver du så mycket barndramatik?

- Barnkonst och barnteater berör en massa saker som jag är intresserad av - psykologi, personlig utveckling, filosofi. Man kan ha en ganska hög abstraktionsnivå för barn ändå. Det känns som ett område där det finns en massa saker att lära sig.

En vecka efter att "Ruttet" har premiär är det dags för nästa pjäs. "Bara barnet" ska inviga Stockholms stadsteaters nya scen i förorten Skärholmen och har vuxit fram ur ett processarbete mellan Fredén, regissören Anna Takanen och skådespelarna. Temat är barnfattigdom i Sverige och under arbetet har de träffat barn och experter på barns ekonomiska utsatthet.

- Det finns barn bakom siffror som 200 kronor sänkt a-kassa, alla de där siffrorna om arbetslöshet, sjukskrivning och socialbidragstagare. Det var intressant att titta på vad det är att vara fattig i ett så rikt samhälle som vårt. Det kanske är att vara fattig att inte få gå på födelsedagskalas hos andra barn för att man inte har råd att bjuda tillbaka. Barn är ju så "du bjuder inte mig så då bjuder jag inte dig". Man kanske inte har råd med en bussbiljett till badet. Man kanske inte har råd med en fritidsaktivitet, man åker aldrig bort på hela året. Det är små saker men det slår hårt mot ett barns sociala liv. Barn ska tränas socialt och då slår det hårt mot deras utveckling.

- Folk blir jättearga när man säger att det finns barnfattigdom i Sverige - och det är inte jag som säger det utan forskare på Socialhögskolan - och säger saker som att "barn kan ju leka med kottar". Varför ska barn leka med kottar? Ska socialbidragstagare åka häst och vagn då?

Sofia Fredén tog examen från Dramatiska Institutet för tio år sedan och sedan dess har hon försörjt sig som dramatiker - ett privilegium i en bransch med extremhög arbetslöshet. Pjäser som "Solapan", "Dom stog och dog" och "Hand i hand" har spelats på flera språk. Genombrottet kom med pjäsen "Diamanten" och det är fortfarande den uppsättningen som hon är mest stolt över.

- Jag och Anna Takanen ordnade stödfester och ringde runt - drog ihop alla pengar själva. Vi fick väldigt fin kritik, det var så vi började både hon och jag. Jag fick ett förlag och min första beställning. Anna gjorde sitt första regijobb. Nu är hon ju chef för Göteborgs stadsteater.

Blir du någonsin ovän med dem som regisserar dina pjäser?

- Jag kan bli irriterad. Och regissören blir också irriterad, särskilt när man jobbar i process som vi gör i Skärholmen. Jag kan tänka att de slarvar och inte fattar vad det står och inte tar ansvar för texten. Då blir de irriterade på mig och säger "fan, det är ju inte det viktiga, det viktiga är vad som kommer fram". Men konflikter är inget problem, tycker jag.

För två år sedan gjorde Sofia Fredén filmdebut. Hon skrev manuset till Tomas Alfredsons "Kontorstid", en berättelse om de anställda på ett försäkringsbolag som drabbas av rationaliseringsdjävulen. Den blev en saftig flopp. "Trött, tröttare, Kontorstid" var rubriken på en av alla sågningar och filmen beskrevs som "klichémässigt nonsens, en poserande kvasikritik som behagsjukt fikar efter samförstånd". För Fredén var det nog för att avskräcka henne från att göra film igen inom överskådlig framtid.

- Det blev så jävla dåligt. Både mitt manus blev dåligt och filmen i sig blev dålig. Sedan gjorde jag en teaterföreställning som blev så sågad - jag kände mig sågad i tusen bitar. Men samtidigt når man så många med film. Det är klart lockande. Så kanske gör jag film igen någon gång.

Sedan ett par år tillbaka är hon husdramatiker på Stockholms stadsteater och hon blir kvar i ett år till. Nästa projekt för teatern är fortfarande höljt i dunkel - kanske blir det för vuxna den här gången - men det är klart att hon ska skriva en ny barnpjäs för Elfborgsteatern. Vad som händer efter det får kunskapstörsten bestämma.

- Jag blir frustrerad när jag inte lär mig saker. Och man lär sig saker när man gör något man aldrig gjort förut. Teater kan vara väldigt ointellektuellt arbete och det är roligt att få lov att läsa på och lära sig saker man inte visste. Det kan vara hur man planterar potatis eller hur man kommunicerar med barn eller hur många människor det bor i Afghanistan - vad som helst. (PM)


Fakta/Sofia Fredén

Född: Den 10 maj 1968 i Göteborg.

Bor: På Södermalm i Stockholm.

Familj: "Stor".

I cd-spelaren: Arcade Fire.

Senast lästa böcker: "Lighthousekeeping" av Jeanette Winterson och "Mrs Dalloway" av Virginia Woolf.

Favoritfilmer: "Allt om Eva" och "Kung fu hustle".

Hjälte: Tapio Salonen, professor i socialt arbete med Växjö universitet och författare till barnfattigdomsutredningen.

Aktuell: Med pjäserna "Ruttet ett prinsessliv" på Dramaten (premiär 17 september) och "Bara barnet" på Stockholms stadsteaters nya scen i Skärholmen (premiär 24 september).

Mer läsning

Annons