Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Du hittar snart nycklarna

Annons
Jag hade precis sett Short cuts på bio. Du vet, Robert Altmans moderna klassiker som alltid kommer på tal så fort någon ska berätta om en film där många människors öden vävs ihop. Som om Short cuts var först med det.
En av berättelserna i Short cuts kretsar kring några män som åker och fiskar och hittar en död kvinna. Just denna del av filmen gjorde mig obekväm, fick mig ur balans. Inte för att den var särskilt känslosam eller skrämmande, utan för att berättelsen kändes spöklikt bekant. Jag visste att Short cuts var baserad på noveller av Raymond Carver, men de hade jag med säkerhet inte läst. Så varför kände jag igen fiskehistorien?
Svaret kom något år senare när jag plockade fram en gammal skiva med Paul Kelly and The messengers. Där, i låten Everything's turning to white, berättar Kelly precis denna historia. Och i skivkonvolutet tackar han Raymond Carver för inspirationen. Skivan heter So much water so close to home precis som Carvers novell.
Jag kände alltså igen en del av en film från en låt som i sin tur var inspirerad av boken som legat till grund för filmen. Cirkeln var sluten. Min obekväma känsla av ovisshet, som legat och skavt ända sedan biobesöket något år tidigare, var borta. Men för några veckor sedan kom känslan tillbaka i ny form.
Den här gången knäckte jag dock nöten nästan omgående. Jag såg upptakten av ytterligare en amerikansk tv-serie som kretsar kring ett omaka par. Den här gången fungerade samspelet ovanligt bra och det kändes som att serien hade potential. Naturligtvis lades den då ner efter bara två avsnitt. En av huvudrollsfigurerna var en strulputte till advokat, hans kollega en väldigt framgångsrik dito med tillhörande tjusig våning. Och som jag kände igen hans vardagsrum i etage! Halvtrappan strax innanför hallen, ljuset från fönstret och kamerans placering. Det kändes som om jag varit där.
Det måste vara ett scenbygge som använts tidigare, eller en lägenhet som andra produktioner har besökt. Mina tankar gick först till tv-serier, eftersom det var en serie jag såg. Efter en stunds gnagande kom jag dock på det, pausade tv-programmet, och sprang för att hämta filmen De misstänkta.
Kolla här! sa jag entusiastiskt och spolade fram till scenen där Verbal Kint (Kevin Spacey) konfronterar Dean Keaton (Gabriel Byrne). Där var lägenheten.
Annorlunda möblerad, men med samma halvtrappa, samma fina ljusinsläpp och samma kameraplacering. Lättnad. Men också oro. Ska man vara så här? Eller har jag någon slags diagnos att vänta?
Upplevelserna har hur som helst gett mig en trygghet i vetskapen om att man kommer på det till slut. Jag står därför numera först i kön för att lugna vänner som har tappat bort nycklarna eller glömt var de parkerat bilen. De kommer fram så småningom. Ta det lugnt. Kolla på en film eller nåt. Lyssna på musik. Herregud.

Mer läsning

Annons