Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En annan Emrik

/
  • Under det sena åttiotalet och hela förra decenniet var Emrik en partyinstitution. – På den tiden kunde jag inte göra någonting utan att vara påverkad, säger han.

Annons
Emrik Larsson var en storkäftad, stenad funkgigant i Göteborgsbandet Stonefunkers.
I dag är saker och ting annorlunda.
Nu är Emrik nykter alkoholist, fri från droger och aktuell med nya skivan Lögnhalsen.

Jag försöker vara öppen och ärlig hela tiden. Både i musiken och i mitt liv. Det existerar så många hycklare som offentligt tar avstånd från alkohol och droger. Senare på kvällen hittar man dem på krogens toalett när de drar en lina. Det är så tråkigt och jag är trött på det, säger Emrik Larsson och gestikulerar långsamt med händerna.
Vi sitter på kafé Charm. Emrik Larsson dricker kaffe och äter en köttbullsmacka. Men han pratar mest. Om hans liv och åren med Stonefunkers. Om drogerna och alkoholen. Om nya skivan och systerns bortgång.
Jag har skrivit om saknaden efter min syster. Hon dog för ett år sedan och från första början var låtarna mer som terapiarbete. Sen när jag redigerade texterna upptäckte jag att jag hade grunden till en hel skiva
Det är en förändrad Emrik Larsson som sitter framför mig.
Inte bara har hans musikaliska inriktning förändrats, även Emrik som person är förändrad.
Under det sena åttiotalet och hela förra decenniet var Emrik en partyinstitution. Killen som ständigt var full och påverkad. Gapig och jobbig. Killen som inte blev bjuden på festen, men som kom dit ändå och röjde järnet.
På den tiden kunde jag inte göra någonting utan att vara påverkad. Med stapplande steg gick det utför. Kreativiteten försvann. Drogerna gör att man förändrats mycket. Så jag kände att jag behövde söka hjälp. Och på behandlingshemmet förstod jag hur illa det varit.
Redan tidigt glorifierade Emrik berusningen. Han säger själv att han var en drogromantiker som ung. Att han aldrig var killen som bara drack ett glas vin och sen fick det vara nog.
Det är något fysiskt. Jag ville bara ha mer och mer. Både av drogerna och alkoholen. Det spelade ingen roll om jag spydde. Jag ville ha mer. Och det funkade i Stonefunkers. Vi var ett så stort gäng så jag hade ganska lite ansvar. Men det gick inte att lita på mig. Och till slut tröttnar alla på personen som det inte går att lita på.
Stonefunkers lades ner 2001. Då bandet bildades i mitten av åttiotalet var musiken banbrytande på många sätt. Gruppens muskulösa funk blev omskriven och omtalad. Maxisingeln Tun it up var en av de första med dansmusik som släppts i Sverige.
Fröet till Stonefunkers såddes i USA. Där befann sig både Emrik och hans bror Torsten som utbytesstudenter.
Emrik bodde 1982 i Rochester, en bit utanför New York. Han gick på konserter, lyssnade på stadens svarta radiostation och sög in alla nya soul-, disco- och funklåtar.
Det var några otroliga år. Jag var en ung kille som förvandlades till man. Allting exploderade. Jag låg med en tjej för första gången. Jag drack alkohol för första gången. När jag kom hem igen blev mina föräldrar chockade. Jag hade dragit det amerikanska till extrem. Det färgade håret, kläderna, ringen i örat, allt var väldigt annorlunda. En slags frigörelse från mina föräldrar, kan man väl säga.
Emrik var i USA samtidigt som hiphopen började ta form. När han kom hem till Sverige och rappade förstod ingen riktigt vad det var frågan om.
Precis som med Stonefunkers.
Visserligen var bandet en hybrid av en massa influenser, men ändå ständigt steget före resten av det svenska musiklivet. I alla fall i början av gruppens karriär.
Vi försökte hela tiden vara innovativa och hitta nya vägar. Min bror Torsten var extremt kreativ i studion och prövade en massa olika grejor.
Just känslan av att ligga steget före är något Emrik vill knyta kontakt med igen. Målet med skivan Lögnhals och även framtida projekt är att vara innovativ och nyskapande.
Jag vill göra vispoplåtar på ett nytt sätt. Försöka hitta kombinationer som ingen tänkt på innan. Att blanda olika genrer, men ändå ha visan som grund.
För att marknadsföra det nya albumet prövar Emrik även något för honom helt nytt. Genom Sverige åker han i en husbil för att träffar media och göra intervjuer.
Med Stonefunkers var det en så kaotisk tid att jag inte riktigt hann uppskatta att det gick bra. Intrycken från att ha varit utomlands är alla försvunna. Och jag tror inte att jag som ung hade gillat att åka omkring i en husbil. Men på något sätt tror jag att jag kräver mindre nu när jag är äldre. Jag mår bättre både fysiskt och mentalt. Jag varken dricker eller tar droger. Så att det ska vara bekvämt är inte längre så jätteviktigt.


Fakta: Stonefunkers
Bildades: 1985
Medlemmar: Emrik \"M-rock\" Larsson, Torsten \"Top Steen\" Larsson, David \"Davono\" Selvert och Christian \"Cheeze\" Ekerfors. Medlemmar som Papa Dee och ADL har kommit och gått.
Diskografi: Hard as kryptonite (1989), Harder than kryptonite (1991), No problem 94\' (nonbelievers stand back!) (1993), Material (1995), Outstanding (1998).
Splittrades: Officiellt 2001. Det sista gruppen gjorde var att medverka på samlingsskivan En salig blandning.

Fakta: Emrik Larsson
Född: 20 maj 1965 på Mölndals sjukhus
Idol: Lyssnade mycket på Elvis som ung: \"Jag stod framför spegeln och skvätte vatten på mig själv för att imitera en svettig Elvis.\"
Skateboard: Började åka i slutet av sjuttiotalet. Har kommit tvåa i SM i downhill. Åker fortfarande skateboard när tiden ger möjlighet.
Aktuell: Med skivan Lögnhalsen

Mer läsning

Annons