Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En fin serie klassiker

Konsert
Skönsbergs Folkets Hus (fredag):
Nationalteaterns Rockorkester
Betyg: 3

Annons
Det märks redan en halvtimme innan de ska börja spela. I den välfyllda konsertlokalen. Eller utanför entrén till Skönsbergs Folkets Hus. Tidsmaskinen har tagit oss tillbaka till en atmosfär som liknar folkparkernas guldålder. Fredagskvällen osar förfriskning och det går nästan att ta på förväntningarna. Som om Stones kommit till byn. Men med folkparksmentaliteten kommer också den lite sämre sidan av myntet: grottprimitiviteten. Hetsen ligger i luften. Vuxna kärlekspar fjortisbråkar i fyllan, skinnvästar muckar helt oprovocerat och nån familjefarsa visar föredömligt omgivningen hur man kan rensa ett bord på glas genom att hastigt svepa armen över det. Hurra.
Nationalteatern ska spela och livet borde vara en fest. Ändå buar publiken åt en kvarts försening, vakterna går nervöst runt med stirriga ögon och redan i första låten bryter ett vilt slagsmål ut i främsta raden.
Mitt i glädjen, mitt i publiken. Så förbannat onödigt.
Tur då att det händer trevligare saker från scen. Nationalteaterns Rockorkester inleder starkt med en skönt raspig Ulf Dageby som stolt frontman. Barn av vår tid och Sent en lördag kväll triggar stämningen och när nykomlingen Mattias Hellberg gör entré i en överväldigande rockstinn Jack the ripper börjar de flesta 50-åriga tonåringarna i lokalen nyktra till. Åtminstone mentalt.
Vi får sen fin serie klassiska låtar, som hämtade från bandets utgivna samling. Men om lugnare nummer som Men bara om min älskade väntar och Ut i kylan känns aningen plikttrogna gör bandet de ösigare numren betydligt bättre. För så bra och vital är orkestern. Kolla Kolla, Bängen trålar, Lägg av, Livet är en fest alla förfesthits imponerar.
Nyförvärven gör givetvis sitt, speciellt som de kompletterar veteranerna perfekt. Mattias Hellberg, mest känd som ena halvan i den vemodiga duon Hederos/Hellberg, är närmast perfekt som svensk rockprofet. Det glöder så mycket i sångarens kajalsvärtade ögon att blicken tränger igenom den lugg som sällan lämnar hans ansikte.
Samtidigt gör Håkan Svensson underverk i hörnet av scenen. Med ett superbt gitarrljud, kraftfullt och alltid perfekt avvägt spel är han förmodligen en viktigare stomme i dagens Nationalteatern än vad merparten av publiken märker.
Den här gången.

Mer läsning

Annons