Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En låtocean som måste vårdas bättre

/
  • Pugh Rogefeldt övertygade inte. Gårdagens konsert lyckades endast bitvis förmedla låtarnas styrka och elegans.
  • Pugh Rogefeldt övertygade inte. Gårdagens konsert lyckades endast bitvis förmedla låtarnas styrka och elegans.

Folkets Park: Pugh Rogefeldt Betyg: 2

Annons
En pall. Fyra gitarrer. En man. Längst fram vid scenen sitter han. Pugh Rogefeldt.
Han som på 70-talet var Sveriges enda rockstjärna. Han som på sitt debutalbum Ja, dä ä dä från 1969 blandade lättpsykedelia och popmelodier. Han som både var flummig och fonky på en och samma gång. Han vars alster bär på hemligheter, lekfullhet och snudd på magi.
Men i går lyckades Pugh bara i några korta stunder förmedla något som i alla fall påminner om hans forna styrka.
För som en trio av traditionella alfamän sitter Pugh med sina två kompanjoner på scen. Stämningen är sådär mekaniskt avslappnad och övermogen. Nästan så att allting snabbt skulle kunna förvandlas till en klyscha.
Den opluggada Pugh spelar gamla liksom nya låtar. Lutar sig mot hitsen, smyger in mer okända musikskapelser. Skojar. Försöker använda sig av en humoristisk jargong.
Men finessen, elegansen som förknippas med Pugh är som borta med vinden. Majoriteten av låtarna går förbi som vore de luft. Faller själlöst till marken likt skelett av vad låtarna en gång varit.
Bolla och rulla liksom Dinga Linga Lena smälls av tidigt. Anslaget känns annorlunda än på skiva. Som hafsverk. Som om Pugh har tröttnat. Vill få låtarna hur världen. Vill spela dem så fort han bara kan. Så han inte behöver göra det senare.
Och den till en början stelopererade publiken hjälper inte till. Tyst som skrämda möss sitter alla artigt på sin plats. Ingen verkar gå igång på låttexternas kodade meddelanden.
Men efter en paus blir allt bättre. Pugh säkrare i sin roll. Publiken lösare och till synes mer mottaglig. Låtarna Visan om Bo, Grävmaskin och Surabaya Johnny blir det som krossar stelheten och förlöser glädjen.
Så när det blir dags för avslut reser sig två äldre män, rör sig fram mot scenen, klappar händerna och vill röra vid Pugh. Som om känslorna äntligen får tala. Och när Pugh med håret i en svans kommer tillbaka för extranummer med Små lätta moln i högsta hugg bryter jublet ut.
En pall, en man, fyra gitarrer och en igenkännbar hit. Kanske är det allt som behövs för att glädja.
Men för mig skrapar konserten bara på ytan av en ocean fylld av mer eller mindre fantastisk musik som ska och måste vårdas bättre.

Mer läsning

Annons