Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En lyckad festival där ungdomen åter...

/
  • Stans flaggskepp Sundsvall Big Band slog an festivalstämningen på ett utmärkt sätt

Annons
En lyckad festival där ungdomen åter drog längsta strået!

Sundsvalls Jazzfestival: Sundsvall Big Band. Barfota Jazzmen, Åttan, Wolverine Jazz Band, Sundsvalls Jazzgrupp, Kari Sjöstrands Kvartett, Tidal Breeze, Hasse Sporre Swing Quartet, Round Midnight med flera.
Sommaren är festivalernas högtid. Då lever små som stora orter upp under någon eller några hektiska dagar i ett skimmer av levande musik. För de idogt ideellt arbetande arrangörerna är dess värsta fiende det nyckfulla vädret.
I lördags hade vädergudarna inte riktigt enats om att vara på arrangörernas sida för när det var dags för tredje upplagan av Sundsvalls Jazzfestival blåste det snålt men däremot var det grå molntäcket på väg att spricka upp. Någorlunda bra förutsättningar för en trevlig jazzfest som invigdes kort och kärnfullt av kommunfullmäktiges ordförande Fredd Sandberg.
I sitt anförande betonade han vikten av att musik i alla former förenar och att de från kommunens sida gör så gott de kan för att stödja jazzmusiken i Sundsvall. Han avslutade anförandet med att rikta en tanke till vår fantastiska jazzsångerska Monica Zetterlund som nyligt lämnat oss under tragiska omständigheter. Några av hennes hits hördes under kvällen.
Efter Fredds anförande var det dags att ge sig ut på upptäcksfärd och ta del av det som stod till buds på de fyra scenerna. Det fanns även en femte scen, där musiker som inte fått nog med spelande kunde jamma tillsammans!
Utan att förringa något av banden och trots koncentrationen av scenerna var det ogörligt att beta av hela menyn då speltiderna gick in i varandra. Det fick bli ett urval efter eget intresse och smak.
Först ut blev ett säkert kort, Sundsvall Big Band med Janne P.
De var riktigt taggade och fick den kylslagna utescenen att flöda av musikalisk värme.
Stärkta av framgången med den nya skivan \"I Want To Be A Birdman\" visade Barfota Jazzmen sig från den allra bästa sidan. Bim Ingelstams sousaphone var utbytt mot Lars Forslunds kontrabas, vilket gav kompet en ny touch och det var länge sedan jag hört Claes Ringqvist med sådan glöd i kornetten som denna eftermiddag. Även Kjell Sundins virila klarinettbroderingar vill jag harangera.
Bollnäsbandet Åttan, som var med på första festivalen 2003 hade genomgått en positiv förvandling. Då spelade de poppig jazz av Blood Sweat And Tears. Nu hade de gått tillbaka till det bördiga 50-talet, jazzens guldålder, och bjöd på välarrangerade klassiker som Bouncing With Bud, Sweet Sue, Maiden Voyage och Booze Blues. Vid solistmikrofonen utmärkte sig Mats Siggstedt trumpet, Per Persson altsax, Mats Söderqvist tenorsax och som extra krydda fick vi njuta av den skönsjungande vokalisten Eva Andersson som utan manér och affektioner bjöd på pärlor som Moonlight In Vermont, Monica Z:a-hits As Time Goes By och Mamma va ä dä (Dat Dere). Jag ser gärna Åttan på jazzklubben till våren.
Wolverine Jazz Band med de utsökta solisterna Anders Orrje kornett och Waldemar Swiergiel trombon spelade inspirerad Dixieland och New Orleansjazz i sann och äkta Bix Beiderbeckeanda. Det genuina har blandats med ett litet stänk av swing.
Saxofonisten Kari Sjöstrand som också spelade på första festivalen har genomgått en metamorfos av det positiva slaget. Hon har utvecklat sitt kraftfulla spel utan att slaviskt följa Dexter Gordon-Sonny Rollinskonceptet. Det lät som om hon upptäckt den underskattade Hank Mobley, för hans rörlighet gick att hitta i hennes improvisationer utan att vara direkt eftersägare. Dessutom hade hon ett gediget komp i ryggen med den briljante Tomas Jutterström piano, Uffe Magnusson bas och den rytmiskt spänstige Gus Dahlberg bakom trummorna.
Mera musik från jazzens guldålder, d.v.s. 50-talet fick vi oss till livs av utmärkta septetten Sundsvalls Jazzgrupp. Med förebilder som Shorty Roger and his Giants, Dave Pell oktett eller Marty Paich spelar Bengt Fällgrens manskap i samma anda, välarrangerad västkustswing med ett tidstypiskt sound. Svängig härlig jazz som spetsades till med kryddstarka solon av Lars Johansson trumpet, Kurt Erik Eriksson altsax, Peter Thoms barytonsax, Rolf Karlsson piano, Mats Ejesjö bas och Arne Elsén trummor. Kapellmästare Fällgren avstod artigt att ta solistutrymme från sina spelkamrater. Även detta manskap platsar på jazzklubben.
Kvintetten Tidal Breeze, uppkallad efter en komposition av pianisten Harold Danko, bjöd på en bebopsession med musik hämtad från Charlie Parker, Miles Davis, 50-, 60-talet och framåt. Trumpetaren Jan From och altsaxofonisten Ulf Selander såg till att hålla svängfaktorn på hög nivå och de hade fin support av Peter Holm piano, Markus Tunmats bas och Ulf Wickberg trummor. Svagaste länken var sångerskan Eva From som hade problem med tonläget.
Lättsam och okomplicerad swing i Goodmans anda bjöds vi på av Hasse Sporre Swing Quartet. Tyvärr var musiken väl förutsägbar för att ge mig några vibbar.
Däremot fick jag riktiga vibbar när Round Midnigt spelade i kvällens sena timma på danslogen. Ursprungstrion med altsaxofonisten Magnus Hägglund och bröderna Johan och Joseph Selin på bas respektive trummor bjöd på ett fritt strukturerat trionummer där samtliga bjöd på ett riktigt teamwork. Därefter inviterades gästerna, Lina Melander sång och Thomas Peterson piano. Det är härligt med den ungdomliga entusiasmen och energin som Round Midnight framkallar, Helt fjärran från klichéer och rutinspel. Här gäller andra rutiner som att satsa friskt och vara kreativa. Det är väl inte alltid det bär ända fram men den dagen kommer
och då får vi vara med om något riktigt stort. Att de är orädda att satsa visar deras repertoar som denna kväll bjöd på filmlåten Some Day My Prince Will Come, Horace Silvers Summer In Central Park, Charlie Parkers snåriga opus Anthropology med flera.
Magnus har utvecklats enormt sedan ifjol. Han har idag en säkerhet och känsla som lovar gott för framtiden. Detsamma gäller Selinbröderna som imponerar stort, inte minst Johans Mingusinfluerade basspel. Lina har förutsättningar att bli något stort, vilket hon visade med sin ordlösa sång i Anthropolgy och Lars Gullins svårsjungna men vackra ballad, Danny´s Dream, smakfullt ackompanjerad av pianisten Thomas Peterson.
Sammanfattningsvis drog Round Midnight åter längsta strået i hård konkurrens med Kari Sjöstrand, Åttan och Sundsvalls Jazzgrupp.
Till sist skall arrangörerna ha all heder för en väl genomförd festival. Det blir säkert en ny festival nästa år så håll ut!
Hans-Erik Bergman

Mer läsning

Annons