Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En resa mot den mörka sidan

Filmstaden: Star wars episod 3, Mörkrets hämnd Regi: George Lucas I rollerna: Ewan McGregor, Natalie Portman, Hayden Christensen, Ian McDiarmid, Samuel L Jackson, med flera

Annons
George Lucas är en väldigt ickevisuell regissör för att vara så driven av
fantasifulla bilder. Han har under sin karriär alltid utnyttjat de medel som
står till buds till fullo för att skapa effektfulla äventyr, men Lucas är
oerhört beroende av förklarande dialog för att föra handlingen framåt, vilket
gör hans filmer pratiga. Personregi och replikförfattande är dessutom inte hans
starkaste sidor.
Det är därför uppfriskande att aktion har hamnat i första rummet i den
avslutande, eller sammanbindande, filmen i hans sexdelade Star wars-serie. Ochkonstigt vore det annars. Nu är ju allt förklarat. Nu är det bara att knyta
ihop säcken. Det enda som återstår är att låta Anakin Skywalker ta på masken
för första gången och bli Darth Vader.

Magnifik inledning
Inledningen är magnifik. De specialeffekter som var så bristfälliga i del ett
och två, där både miljöer och animerade figurer såg precis så konstgjorda ut
som de var, är här förträffliga. Rymdskeppen är rymdskepp, inte bara färgglada
polygoner, och den inledande luftstriden är en upptakt jämförbar med
inledningen av den första Indiana Jones-filmen. På ett ögonblick är vi inne i
äventyret och allt är så där filmmagiskt som det ska vara i en saga.
Den sluddrande Jar Jar skymtar bara förbi i en enstaka scen och det ointressanta
klonkriget är förbi. Kvar är Anakins resa mot den mörka sidan, en berättelse som
är tilldragande i all sin naivitet precis som Luke Skywalkers kamp i de tre
gamla filmerna.

Skitsnygg Anakin
Hayden Christensen gör sig bra som en oskuldsfull (och skitsnygg) Anakin, men
när den unge Skywalker ska bli farlig väger Christensen för lätt. Ewan McGregor
klarar sig bättre som Obi-Wan Kenobi, men tvingas tyvärr vara putslustigare än
vad som anstår en Jedimästare. Man skulle kunna säga att han får vara Han
Solo-rolig i brist på fräckheter från Harrison Ford. Det är som om Lucas
försöker skapa samma balans som i originalfilmen från 1977, men med ett annat
persongalleri.
Mörkrets hämnd är på alla sätt den bästa av de nya Star wars-filmerna, men
intrigen är tunn och storyn står ofta och stampar. Och Lucas försök att föra in
politik klär rymdsagan lika dåligt nu som tidigare. Repliker som nu låter du
som en separatist passar inte alls in. Eller ännu värre: Så det är så här
friheten dör till rungande applåder.
Ändå ger filmen lite av den där gamla science fiction-magin. Och det är en
väldigt speciell känsla att veta att slutet bara är början på de där härliga
filmerna man såg för länge sedan. Kommer du ihåg? De hette Stjärnornas krig.

Håkan Norberg

Mer läsning

Annons