Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Erfaren doldis gör entré

Från doldis i sjumannaband till blottad soloartist. I kväll gör före detta Leif Karatemedlemmen Mikael \"Hägga\" Häggkvist scendebut på egen hand. – Det här är något helt annat - man är fullständigt utelämnad, säger han.

Annons
Anledningen till kvällens spelning på Pipeline är Bojsenburg, en skör sovrumsinspelad demo som dök upp i höstas. På den visar Hägga upp sex nästan plågsamt ärliga sånger i akustisk skrud. Enligt honom själv inspirerade av allt ifrån white trash-kultur till gamla jazztanter.

Skivan har hittills fått lysande kritik och själv är solodebutanten förvånad.

Det var verkligen med skräckblandad förtjusning jag skickade ut demon. Jag trodde inte att så pass många skulle tycka om den. Men jag är glad över att det finns människor som förstår hela grejen med att göra bräcklig, spontan och nästan ofärdig musik. Jag tycker det är fascinerande med saker som är lite trasiga och kantstötta. Det är verkligt och realistisk, säger Hägga.

Fröet till solokarriären såddes med låtar som Hägga skrev under Leif Karatetiden. Men där jammades all musik fram och hans material passade inte riktigt in. I hans andra band Moribund Music passade låtarna in, men Hägga tyckte inte att det kändes helt rätt.

Jag ville ha något som jag styrde helt själv. Det är en egotripp där jag får bestämma hur allt ska låta och ingen säger något om det. Kompromisslöst. I ett band blir det så otroligt jobbigt och taskigt att säga till någon hur den ska spela. Som en diktator. Det är ingen som vill spela med en sån, säger Hägga.

Men som soloartist finns det heller ingen att gömma sig bakom eller dela kritiken med. Steget från att sitta nästan gömd på scen och spela synt med Leif Karate, till att ensam göra skev och avskalad musik som man skrivit själv, är stor.

Dömer man så är det mig man dömer. Punkt slut. Det mina sånger, mina texter och mitt gitarrspel. I Leif Karate har ju Daniel Woxlin som sångare alltid haft den stora pressen på sig. Ibland kunde jag tycka synd om honom och att det var skönt att inte vara i den positionen. Men det är ju där jag har satt mig själv nu, säger Hägga.

Brytningen med Leif Karate kom i somras. Fem av kompisarna i den tajta sjumannakonstellationen ville satsa hårdare och två medlemmar fick gå.

Hägga var en av dem.

Han la redan ner tid på sina egna låtar och när han inte längre var med i bandet blev det naturligt att satsa mer på solokarriären.

 Speciellt eftersom det var det de andra i bandet sa till mig, som en slags tröst: \"Du kör ju din grej. Fortsätt med det i stället\".  De tyckte att det talade för sig själv att jag hade valt att köpa en portastudio i stället för att lägga pengarna på en ny synt.

Hur kändes det att sluta?

 I början var det tungt. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen och undrade hur allt skulle bli. Vi är ju jävligt bra kompisar och jag ville inte bli av med dem. Samtidigt kände jag: \"Varför gör ni så här?\". Men egentligen var det inte konstigt och när jag kom underfund med det så förstod jag precis. Jag hade omedvetet prioriterat helt fel saker.

Men trots sommarens skilsmässa är samarbetet med Leif Karate inte över för Hägga. Nästa vecka åker bandet till Norge för två spelningar och den forne medlemmen ska med.

 Gitarristen Rasmus Berglund kan antagligen inte följa med så de frågade om jag hade lust att åka med för att fylla ut musiken. Lite gitarr och lite synt. Det känns jävligt roligt och jag tar det som en komplimang att de frågar, säger Hägga.

Har du saknat att spela i bandet?

 Ja, absolut. Hela grejen att få komma ut, hänga med dem och göra roliga saker. Det livet saknar jag faktiskt. Det har blivit stor skillnad i min vardag, nu är jag bara hemma hela tiden.

Förhoppningsvis blir det skillnad framöver för Hägga. Han ser ödmjukt försiktigt framåt och har precis vant sig vid att hans musik uppskattas.

Just nu är främsta målet att hitta spelningar. Några är intresserade, men steget till att få spela verkar ta tid.

Jag tycker det är fruktansvärt frustrerande och en evig väntan. Jag har fått svar från några få ställen men det går segt som fan. Men jag skulle bli glad för i stort sett vilka spelningar som helst och behöver inte ens få betalt, säger Hägga, numera falunbo.

Han ler.

Jag har faktiskt gjort en spelning tidigare, som man knappt kan räkna. Det var på en öppen scen på en marknad hemma i Falun. Så desperat är jag!

Joacim Persson

 

Bildtext:

Erfaren debutant på Pipelines onsdagscafé. Efter sommarens brytning med Leif Karate gör i kväll Mikael \"Hägga\" Häggkvist sin första egentliga spelning som soloartist.

 Det är en utmaning att spela själv och testa vad man går för, säger han.

Mer läsning

Annons